En fot framför den andra

Ett reportage inifrån
     
 
 
     
  Text & foto Pia Lundberg  
 
Roque Nublo
   
Bussen kör sakta uppför den branta backen. Bakom oss lämnar vi San Fernando, Playa del Ingles och Maspalomasöknen. Framför oss hägrar bergen. Bussen kör över ett krön och vi ser ner i Fatagadalen som storslaget breder ut sig. Vi åker igenom den nordafrikanska klimatzonen, ett klippigt, terrakottafärgat landskap med kaktusar spridda lite här och där, ett biosfäriskt reservat, skyddat av UNESCO.

Bussen släpper av oss i byn Arteara längst ner i dalen. Där ligger den tidiga morgonen fortfarande i skugga. Några nyvakna solstrålar sitter högt upp på en bergstopp och tittar ner. Inte tillräckligt uppstigna för att gå ner i dalen och jaga bort nattens råa kyla.

Det är den trettonde december. Björn har samlat ihop några vänner för att tillbringa sin och vår lediga dag på det bästa ställe han vet – sin arbetsplats – de orörda bergen och naturområdena på Gran Canaria. Vi är tio stycken, åtta killar, Linda och jag. Björn tar täten. Mikael, Alex och Martin följer efter honom och jag sällar mig i ledet. Stigen vi går på är smal och lutningen aningen brant. Stora lösa stenar, kaktusar och risiga buskar. Vi ska gå till Hotel Las Tirajanas som ligger i byn San Bartolome de Tirajana, ungefär femtontusen meter, niohundra höjdmeter och tvåhundrafyrtio minuter härifrån.

Jag är frusen och fortfarande lite sömnig. Fötterna väger bly och ryggsäcken skaver redan på min högra axel. Jag fäster blicken på vandrarkängorna framför mig. Koncentrerar mig på att sätta en fot framför den andra och försöker hålla samma takt som de andra. Gruset knastrar under mina skor. Jag hör min tunga andhämtning dåna i skallen och känner hjärta slå bakom örat. Redan efter bara några hundra meter sliter jag med att hålla jämn takt med de andra. Hur ska det här gå? Vad hade jag gett mig in på? Alla dessa stora vältränande killar. Linda, som jobbar som guide åt Björn, och jag.
 
– Vad ska du göra nu när du blir arbetslös, Pia? Har du några planer? frågar Alex.

– Nej, jag har inga planer, svarar jag och drar efter andan, jag ska nog ta det lugnt några månader först.
Prata och gå är dubbel så jobbigt. Jag sackar efter och snart går jag sist. Men det är helt okej. Jag orkar ändå inte gå och prata. Och sanningen att säga är jag inte speciellt sugen på att vara social. Jag sätter en fot framför den andra. Tar ett djup andetag.

Jag kanske inte skulle ha följt med. Jag kanske borde ha stannat hemma, i soffan med en latte och en god bok. I morgon måste jag städa huset och tvätta

. Kunde bara inte skjuta det framför mig längre. Och bilen! Shit, det hade jag glömt bort. Den skulle in på besiktning. Jag drar efter andan och släpper en suck, och på det viset fortsätter jag. En fot framför den andra.

Den steniga, branta stigen blir till en grusväg. Grusvägen blir till öppet landskap och det öppna landskapet till vulkaniskt berg. Stigen ringlar sig sakta uppför mellan silvriga salvia buskar, lila lavendel och ljust gröna kaktusliknande växter med vita blommor. Halvvägs upp till toppen möter vi solen som är på väg ner i dalen för att börja sitt dagsverke. Tystnaden är total. Jag slås av kraften i den. Framför mig hör jag hur de andra går och småpratar. Men tystnaden är större och starkare än deras otydliga tal. Den kapslar in deras ord i mjuka höljen som sedan träffar mig som små bomullstussar. Himlen blir blåare och blåare och den vulkaniska marken rödare och rödare ju högre upp vi kommer. För varje steg jag tar förändras naturen vi vandrar igenom. Vi når det första krönet och kommer ut på en platå. Här uppe växer barrträd med de mjukaste barr jag någonsin har sett, grönare än grodan Kermit. Här är den vulkaniska marken mjuk, och rödare än jultomtens mössa. Jag vänder mig om och tittar tillbaka på stigen jag går på. Stannar upp och rynkar på näsan. Är det där samma landskap jag precis gått igenom? Det kunde inte vara möjligt. Var är Joe Labero? Han måste vara här någonstans för det här är magi.

Min kamp mellan igår och imorgon och motståndet i min kropp försvinner någonstans på vägen. Jag tänker inte längre på alla måsten. Jag och mitt materialistiska tänkande kapitulerar för Kraften, den som finns i alla de oförfalskade tingen. För första gången på länge är jag i kontakt med verkligheten av min beskaffenhet. Urkraften i mig som irrläror och vantro förtryckt. Den kommer upp till ytan och förenar sig med den majestätiska tystnaden och jag känner mig hel. Fråga mig inte när det hände eller hur det gick till för det har jag inget svar på. Jag vet bara att nu ser jag inte bara vandrarkängorna framför mig. Nu ser jag blommorna. Stenarna. Himlen. Solen. Och tystnaden. Naturen här uppe, som nerifrån havsnivå ser torr och karg ut är allt annat än detta. Här uppe finns en skiftande flora. Cirka sexhundra olika växter varav minst nittiofem av dem är endemiska. De finns bara här på Gran Canaria. De är unika. Precis vad Galapagosöarna utanför Ecuador är för faunan är Gran Canaria för floran.

När vi kommer över nästa krön sätter vi oss ner och vilar. Jag sitter lite vid sidan av de andra, sippar på min vattenflaska. Långt där nere ser jag hela Playa del Ingles, Maspalomasöknen, Fyren och Meloneras. Turistparadiset. En liten ljusbrun strandremsa. Ett intetsägande gränsland mellan två unika och sagolika världar; Atlanten och Gran Canaria. Och det slår mig att där nere sitter jag. Var dag. Med fötterna i vattenbrynet och blicken på bergen. Tänker på igår och drömmer om i morgon. Och det enda jag får med mig, om jag har tur, är lite svart sand under naglarna när jag går därifrån. Vi vet inte vad vi går miste om. Var dag. Att vandra är att leva i nuet. Att vandra i naturen är att komma en bit närmare sig själv.

Leden vi följer fortsätter sakta uppför, längs med bergssidorna genom ett varierande landskap som inte upphör att förvåna. Jag småpratar lite med de andra. Hör fåglarna kvittra. Känner dofter av lavendel, salvia, tallbarr, blöt jord och, vad var det där för doft? Getskit? Jag skakar på huvudet och går vidare. Solen värmer mina skuldror. Den ena foten glider mjukt förbi den andra utan att jag tänker på det. Hjärtat pumpar. Jag är varm. Jag lever.

Vi måste vara ganska högt upp för luften är tunn och himlen nära. Runt omkring mig ser jag bara kornblå himmel, barrskog, berg och åter berg. Jag ser inget slut. Efter varje krön kommer en ny topp, en ny stig och nya landskap. Mina muskler drar ihop sig. De är hårda som det vulkaniska berg jag går på och jag börjar känna trötthet. Ska jag orka hela vägen? Killarna stövlar på som ingenting. Jag sackar efter igen. Biter ihop och undrar om det aldrig kommer att ta slut. Ska det inte börja gå neråt snart? De andra försvinner genom ett pass i bergskedjan. Jag stannar och tar fram kameran. Framför mig ser jag resterna av den anlagda skogsbranden som brann hejdlöst i över fyra dagar för drygt ett år sedan. Men det är inte det döda jag ser. Jag ser kraften. Livet. Svartbrända kaktusar och barrträd skjuter mirakulöst nya ljusgröna skott på kolsvarta stammar. Jag tar några foton, stoppar ner kameran och skyndar efter de andra. När jag kommer igenom passet ser jag Atlanten igen. Stigen går längs bergskanten ner mot San Bartolome de Tirajana och jag kan se Hotel Las Tirajanas.

På vägen ner flödar kreativiteten. Den sjuder i mig och de mest absurda och fantastiska lösningar och förklaringar på livet bubblar upp till ytan. Jag kommer att tänka på något som Robert M. Pirsig skrivit. ”Det är bergets sidor som håller upp dess topp. Det är här allting växer”. Den sista biten är som slutet på en gedigen thailändsk helkroppsmassage. Jag är varm, avslappnad och i harmoni. Den lilla thailändska kvinnan lägger sin mjuka hand på min axel och säger; du kan vakna nu.

Jag sätter en fot på asfalterad väg. Hör hundar skälla. Och ser taket på en röd bil köra förbi bakom några apelsinträd. Bussen rullar neråt. Tillbaka till havsnivå. Till soffan, latten och den goda boken. Men jag har inte bråttom, ingen längtan. Mandelträd i blom, gröna mjuka pinjeträd, apelsinodlingar, autentiska kanariska gårdar, höga berg och djupa dalar sveper förbi utanför fönstret. Min kropp är mör, hjärtat pumpar runt livet i mig och mina kinder är röda av must. Ovanför havet i horisonten ligger några moln som färgas rosa och lila av solen som är på väg ned bakom bergen. Ett plan går in för landning. Jag ler. Inget flygplan i hela världen hade kunnat ta mig till en plats så avlägsen och så nära min innersta verklighet som denna.

Rocky Adventure arrangerar vandringar på måndagar, tisdagar, onsdagar och fredagar. De tar dig med till de mest fantastiska plaster du kan tänka dig på Gran Canaria. Hos dem kan du låna ryggsäckar, vandrarstavar och vindjackor. Vandrarskor har de till uthyrning.
Vandringarna leds alltid av minst 2 skandinaviska guider.

  

Boka din vandring eller få mer information:
Tel: (+34) 615 93 25 89

www.rockyadventure.com
 

.....MER ARTIKLER.....