|
 |
| |
 |
Spanska (v)innovationer
Glöm spanskt “rödtjut”.
Nu har bordsvinets förlovade land
lagt om kurs och satsar på unika
druvor och komplexa, spännande kvalitetsviner. |
|
|
|
Det är egendomligt hur ett land lyckats bibehålla
tätpositionen på försäljningens tio i topp. Men Spanien kan. Visserligen
smet Italien förbi något år, men bara för strax därpå bli omkört igen. År
1995 var åtta av de mest sålda rödvinerna på Systembolaget spanska, och
under en period i mitten av 1990-talet var en av tre flaskor som lämnade
systembutiken faktiskt spansk. Ett veritabelt bevis på landets åtminstone
publika framgång.
Visst har det klagats, och klagas fortfarande, på kvaliteten, att vinerna är enahanda, doftar
dill och smakar vanilj, att de är enkla bordsviner med oxidativ anstrykning. Men det är en
överdrift.
Vad det handlar om är att det helt enkelt kostar att ligga på topp – där ligger man inte
ostraffat. Det fick landet känna av för en handfull år sedan då vurmen för Riojas viner
föll som ett korthus. De var plötsligt överprisade, överfatade och övervärderade, det insåg
vi som druckit mest riojavin i världen per capita och detta till lägsta pris.
Dock, inget ont som inte har något gott med sig. Många producenter i Rioja förstod att något
faktiskt var galet. Sverige hade blivit en av distriktets viktigaste marknader, och svenska
konsumenter var högt respekterade. Alltså började man göra bättre viner till lägre pris, och
konsumtionen steg på nytt.
Denna distriktets uppgång, fall och uppgång på nytt är vinhistoria av högsta dignitet. Men nu
är inte spanska viner likställt med Rioja, långt därifrån. Runt om i landet reser sig
vinindustrin med en mängd intressanta påfund. Inte för inte utnämnde världens mest
inflytelserika vinpersonlighet, Robert Parker, Spanien till det mest intressanta vinlandet
inom den närmaste framtiden.
Vad är det då som gör landet så intressant? Det går att spalta upp i fem ... ska vi säga
trender?
För det första har man i det starkt individualiserade Spanien upptäckt fördelarna med
samarbete. Flera vinmakare, i synnerhet i den yngre generationen, har förstått vikten av att
dela med sig av sina erfarenheter. Detta kan nu upplevas som självklart, men man ska ha
klart för sig att vin är industri och politik och konkurrens, och då jobbar man gärna i det
fördolda. Tills nu.
Jag har träffat flera av de riktigt spännande yngre vinmakarna, som framhåller just
samarbetet som en del i den spanska vinsuccén.
En annan framgångsfaktor brukar jag kalla Priorat-effekten. Priorat är ett litet vindistrikt
i nordöstra Spanien som i praktiken var bortglömt. Tills fem av de kanske mest namnkunniga
vinmakarna i landet bestämde sig för att göra riktigt bra, personligt vin. Sagan blev sann,
och numera räknas distriktet som ett av de mest spännande i världen. Vilket har fått många
vinproducenter att vilja ”göra en Priorat” – skapa toppvin med befintliga förutsättningar.
– Vi ville återgå till det ursprungliga, göra viner med stor personlighet och komplexitet, göra viner
på gammalt vis men med hjälp av nyvunna erfarenheter, sa Pere Rovira, producent i Priorat,
när jag besökte området redan i mitten av 1990-talet.
|
|
 |
I dag tävlar distrikt runt om i landet om att få kallas Det nya Priorat, och kvaliteten har i
och med detta höjts avsevärt.
Den tredje framgångsfaktorn handlar enkelt uttryckt om internationalisering – att spanska
viner måste hitta ut på marknader av egen kraft. Vindindustrin har tidigare gjort det lätt
för sig. Spanien är ett stort turistland, och många har lärt känna spanskt vin genom sina
besök. Nu är det dags för den spanska vinindustrin att i stället besöka konsumenter världen
över. Detta är ett stort steg man har tagit först under det senaste decenniet.
Den fjärde orsaken till spansk vinindustris konkurrensfördelar är druvorna. I världen pågår
just nu en mycket tydlig internationalisering – eller likriktning, som kritikerna menar.
Allt ska vara cabernet sauvignon, chardonnay, sauvignon blanc eller merlot. Men inte i
Spanien. Här har man, trots motstånd, ofta lagstiftat om bevarandet av de spanska druvorna,
inte sällan unika druvor som bara odlas på den iberiska halvön.
Ett exempel: För omkring fem år sedan, när Riojas exportframgångar tappade fart, började
många vinproducenter yrka på att de skulle få odla cabernet sauvignon, “som komplement”
till den klassiska tempranillo, som det så vackert hette. I själva verket var det för att
kunna exponera sitt vin internationellt som man ville satsa på cabernet.
Men vinmyndigheterna sa nej! I stället erbjöds producenterna ekonomiskt stöd om de odlade den
för Rioja klassiska men mycket känsliga druvan graciano. Det knorrades en hel del, men
protesterna ebbade så småningom ut när det visade sig att det var ett helt korrekt beslut.
Nu odlas den mer och mer, utan ekonomiskt stöd, och har kommit att bli internationellt
kultförklarad – samtidigt som cabernet sauvignon tappat lite i anseende just för att den
odlas överallt.
|
|
|
Allt detta diskuterades på ett druvseminarium i Rioja för några år sedan. Bland föreläsarna
fanns Richard Smart, en “flygande vinmakare” från Australien med hela världen som arbetsfält.
Han hade på sedvanligt manér anlänt i helikopter och höll ett rasande försvarstal för den
spanska druvskatten.
– Måtte nu inte de spanska vinproducenterna ta den enkla vägen och rycka upp sina ädla druvor,
unika i världen, för att odla internationellt säkra kort, sa han.
Och det verkar som om producenterna lyssnade. Vi hittar visserligen en viss
internationalisering även i Spanien, men samtidigt jobbas det för högtryck med urspanska,
spännande druvor. Eller vad sägs om albariño, mencía, bobal, monastrell, prieto picudo?
För att nämna några.
Som sista delen i framgångsstoryn kommer vi ner på jorden, pratar inte visioner utan håller
oss till vingården och vinfabriken: alltså, mindre snack och mer verkstad.
Detta hittar vi exempel på överallt. Nu handlar det om kortare ekfatslagring, och man
byter gärna ut den amerikanska eken som ger vaniljsmakande viner till den franska, mer
komplexa eken. Många tillverkar druvrena viner på spanska, mindre kända druvor, medan
andra jobbar med oortodoxa druvblandningar.
Terroir, eller terruño på spanska, sammanfattar jordmån, druva och klimat. Det har kommit att
bli ett ledord, och här experimenteras så att det står härliga till – vinproducenter ses
allt som oftast ute i vingården och inte bakom skrivbord eller i laboratoriet.
Vita viner tillverkas med större emfas. Spanien må vara ett rödvinsland, men i ett
internationellt perspektiv ser vi att vita viner vinner terräng, från Galicien, Rueda, hela
Katalonien, Somontano, ja, runt om i landet. Mycket är bordsvin, men stora viner kommer, se
bara på utvecklingen i Galicien och druvorna albariño samt godello.
Det finns en mängd trist vin från Spanien, vin som dessutom hittar ut på den globala arenan.
Det kommer alltid att finnas. För det säljer. Men det är intressantare att kika över axeln
på den yngre generationens spanska vinmakare med internationell erfarenhet och ett
gränsöverskridande och ödmjukt sätt att närma sig kvalitet, säregenhet och ursprungstypiskhet.
Då först förstår vi vad som komma skall.
Kilde: Systembolaget Sverige |
|
|
|
| |
|
|
| |
|
|
|
|
|
