Daniel Solander 1733 -1782

När jag gick omkring på den nya Endeavour som byggts i Fremantle i Westaustralien i slutet av 1990-talet och som tillfälligt besökte Hobarts hamn på Tasmanien, stannade jag inför en låg vit hyttdörr med inskriptionen Dr Solander. Det kändes stort att uppleva. Jag kände mig förflyttad till 1700-talet. Repliken var identisk med originalet men fartyget hade nu en kraftig dieselmotor.

I sen tid blev Daniel hedersmedlem i Piteå Segelsällskap, och varför just Piteå? Jo han föddes 1733 i den staden åtta och en halv månad efter sedan Linné gjort fem dagars uppehåll där på sin lapplandsresa. Det anses troligt att Linné är den biologiske fadern. Helt säkert är däremot att modern var den 19-åriga prästfrun Magdalena Bostadius, dotter till häradshövdingen. Prästen Carl Solander, var 14 år äldre.

Den 17-årige Daniel började läsa juridik i Uppsala, men övergick snart till botanikstudier för Linné och bodde tidvis i Linnéfamiljen, där han förälskade sig i äldsta dottern Lisa Stina, något som ogillades av Linnés hustru Sara Lisa, eftersom hon var rädd för blodsskammen. Linné skickade sin älskade lärljunge till England med ett intyg , som öppnade alla portar.

Solander var utåtriktad och skaffade sig snabbt inflytande i lärda kretsar och 1763 fick han en tjänst vid British Museum. Han var eftertraktad i umgängeslivet och fick talrika vänner bl.a. Benjamin Franklin och Joseph Banks, den senare son till en förmögen bankir och mycket intresserad av botanik. Mellan Joseph och Daniel utvecklades en livslång djup vänskap.

Royal Society, vilket de båda var medlemmar uti, planerade ett skepp till Söderhavet för att observera planeten Venus passage framför solen och man valde den 3-mastade barken Endeavour med den ofrälse löjtnanten James Cook som meriterad befälhavare. Banks fick tillstånd att medfölja en vetenskaplig forskar-grupp vari Solander ingick.

Den 26 augusti 1768 avseglades från Plymouth och via Madeira, Rio och Eldslandet kom man till Otaheiti (Tahiti), där man gjorde fyra månaders uppehåll för att fullfölja kungens uppdrag. Därefter gavs nya order att försöka finna de nya kontinenterna, som man visste fanns men ej beskrivits.

Holländaren Abel Tasman hade redan 1642 passerat men inte landstigit. Ytterligare en svensk ingick i den vetenskapliga gruppen, nämligen ritaren Herman Spöring från Åbo. Han överlevde tyvärr inte färden utan dog i den förbannade soten liksom en tredjedel av besättningen.

Endeavour seglade nu sydvästvart och träffade först på Nya Zeelands nordö. Under sex månader seglade man runt i farvattnen och fann att det var två separata öar. Man landsteg ett flertal gånger för att proviantera och maorierna visade ömsom vänskap ömsom ovilja. Fartyget fortsatte västerut och träffade på Australiens ostkust. Man landsteg först i Botany Bay strax söder om Sydney och därefter vid fyra månaders segling norrut med många landstigningar, samlade man in vetenskapligt material och bekantade sig med de vanligtvis vänliga aboriginerna. Fartyget skadades svårt av barriärreven och måste uppsöka naturhamn för att hjälpligt repareras och fick gå i docka i Batavia, nuvarande Djakarta, för att kunna bli sjöduglig igen. Under tiden blev många besättningsmän sjuka, så även Solander, så vid avfärden därifrån fick han bäras ombord. Där tillfrisknade han snart och var tillbaka i London 12 juli 1771.

Kung Georg III mottog Solander och Banks i audiens,-- faktiskt före Cook, och i november promoverades de båda till hedersdoktorer vid Oxford. Då presenterades vår man som ”den mest ryktbare och lysande vetenskapsman, Daniel Charles Solander från Sverige, doktor i medicin vid Uppsala universitet”. Det sist-nämnda var inte sant. Solander hade inte disputerat, men erbjudits professurer både efter Linné och i Petersburg och avböjt.

Ungefär samtidigt som Cook startade sin andra världsomsegling, företog Solander och Banks en vetenskaplig resa till Hebriderna och Island med briggen Sir Lawrence. Expeditionen resulterade bl.a. i Flora Islandica. Under de nästan tre åren, som världsomseglingen varade insamlades över 30 tusen växter representerande 3600 arter, varav 1400 helt okända. Även fiskar, fåglar, kräldjur och blötdjur fördes hem i betydande antal. Han hade verkligen varit flitig med att skriva manus till floror och andra vetenskapliga skrifter, bl.a. den första rapporten om Kangaru saliens, men det mesta blev aldrig publicerat, troligen på grund av penningbrist. Märkligt nog utgav Royal Society nyligen ett praktverk med Solanders växter betitlat Banks Florilegium, och han har med rätta kallats Father of Pacific Botany. 2001 utkom ett par frimärken med Solanders bild och detta både i Australien och i Sverige. På August Strindbergs initiativ restes 1914 ett Solandermonument i svensk granit vid Botany Bay. Ett flertal gator, öar och sund runt om i världen bär Solanders namn, mest i Oceanien, men även i Kanada och Burma finns det Solander-öar, trots att han aldrig satt sin fot där.

Daniel Solander gifte sig inte och återvände aldrig till Sverige. Han dog 1782 av hjärn-blödning och ligger begravd i London. Han blev således endast 49 år.

Huvudsaklig källa: Per Tingbrand

Solandra grandiflora
(S. nitida) Fam. Solanaceae



Släktet innehåller 10 arter, som har fått sitt namn efter Piteåsonen Daniel Solander. Grandiflora är Grandiflora är den största och kan nå 12 meters längd. Det är en snabbväxande grovstammig förvedad lian, som har sin naturliga hemvist från norra Sydamerika upp till Mexiko men odlas i stora delar av den tropiska och subtropiska världen t.ex. på Kanarieöarna.

Den har stora glänsande alltid gröna läderartade blad och upp till 25 cm breda guldgula skålformade blommor med fem purpurfärgade strimmor i bottnen och fem krumma ståndare. På svenska kallas den guldskål, och den gör verkligen skäl för namnet, men tyvärr är blommorna alltför kortvariga. De är spända och fräscha endast en dag, men även knopparna är vackra och ibland bildas 5 cm stora vackra bär. Hela plantan doftar svagt av cocos, särskilt nattetid.

Det är en växt som verkligen breder ut sig och täcker stora ytor, klättrar i stora pergolor och lägger sig på murar. Den tolererar stark blåst och tillfällig torka, men måste normalt ha gott om vatten och den tar ingen skada av om det ibland stänker salt från havet.

Arterna i potatisväxternas familj är ju mer eller mindre giftiga och Solandra utgör inget undantag. Dess blad och blommor är utomordentligt giftiga och har en hallucinatorisk egenskap. De används vid heliga ceremonier iMexiko.