Tekst & Foto Birgitta Frejhagen
gittan@frejhagen.se
Kärleksfullt galen skildring av Gran Canaria
Första gången Ardy Strüwer kom till Gran Canaria var 1964. Han kom tillsammans med Lasse Åberg, som nästan tjugo år senare spelade in filmen Sällskapsresan. Filmen handlar om töntiga turister som firar semester i Maspalomas med svensken med Stig-Helmer i täten (spelad av Lasse Åberg) tillsammans med norrmannen Ole Bramserud (spelad av Jon Skolmen). Filmen är fortfarande den mest sedda långfilmen i Sverige. Men 1964, när Ardy och Lasse kom till Gran Canaria, fanns ännu nästan ingen bebyggelse i Maspalomas och mycket få turister. Men Ardy och Lasse blev förälskade i ön och ville skildra den på stumfilmsmaner med slapsticks och surrealistisk humor.
-Tre år senare kom vi tillbaka, berättar Ardy Strüwer. Vi hade lyckats få Svensk Filmindustri, SF, att ge oss i uppdrag att göra en kortfilm på 7 minuter om Gran Canaria! Filmen fick namnet Kanariehunden och sändes i svensk TV. Galen skulle filmen vara, men kärleksfullt galen.

-Och så blev det. Vi hade blivit så förtjusta i de gamla pastellfärgade husen i Las Palmas, i byarna på ön och i människorna. Vi ville skildra hela ön!

I filmen springer Ardy Strüwer och Lasse Åberg på dramatiska broar högt uppe i bergen. De springer runt i gammal stadsbebyggelse, som inte längre finns kvar, och iklädda finskor utmanar de högvattenvågorna på stranden Las Canteras i Las Palmas. Vackra kvinnorna ger dem blommor när de springer förbi.

De springer och springer längs bygator och över dyner. De springer med Charlie Chaplin manér runt hela ön! Allt ville de fånga!

-När vi klippte filmen och tyckte att det gick för långsamt, så speedade vi bara upp hastigheten på filmremsan, berättar Ardy och låter som en spjuveraktig buspojke. Vi var inspirerade av Jacques Tati, Charlie Chaplin och kanske lite av Monty Pyton.

Vid fyren på Gran Canarias södra udde rider de på kamel. Lasse Åberg kanar runt i en stor kamelsadel, högt upp över marken. Han är dödsförskräckt, och försöker hålla balansen samtidigt som han utför någon slags höftdans. Scenen ska
ses!

Du kan se den sju minuter långa filmen Kanariehunden via följande länk:
http://www.filmarkivet.se/movies/kanariehunden/
I Las Palmas får de en bananstock att fungera som instrument. Deras fingrarna ilar snabbt på de små knubbiga kanariebananerna och publiken är vederbörligen djupt imponerad.

-Lite nostalgisk blir jag när jag ser scenerna, säger Ardy. Vi hade så roligt när vi spelade in dem! En dag drog vi på oss baddräkter för män med hängslen, och sedan rusade vi runt, hoppade och dök i sanddynerna i Maspalomas.

-Efter inspelningen i dynerna besökte vi den enda restaurangen på Melonerasstranden. Restaurangen hade ett stort antal solstolar, som ägaren hårdbevakade. Du fick bara sätta dig i en stol om du betalade för stolen och dessutom åt och drack på restaurangen! Men det gjorde vi ju gärna!
-Ska jag berätta hela sanningen om den där dagen i dynerna, Ardy med ett skratt, så knyckte vi tomater på väg tillbaka till Las Palmas. Tomater odlades fortfarande under bar himmel. De var mogna och hängde tunga och mörkröda i frestande klasar!


Minnen är härligt, men samtidigt får de Ardy att inse hur länge sedan det är sedan de spelade in filmen. Då bestod Meloneras av sanddyner, natur och ett fåtal tomatodlingar.

-När vi filmade fanns inte några hus eller hotell längs stranden i Meloneras. När jag ser hela den stenstad som byggts upp sedan dess, inser jag hur gammal jag är. Jag fyller 80 år nästa gång. Det är ofattbart, säger Ardy, och ser under ett ögonblick både allvarlig och lite ledsen ut.

Filmen blev ett genombrott för Ardy. Både han och Lasse Åberg var egentligen helt fokuserade på sin konst, men Kanariehunden blev upptakten till ett stort antal filmer som de gjorde under 1960- och 70-talet för Svensk Film-industri, SF, och Svensk Television.

Galen skulle filmen vara, men kärleksfullt galen. Och så blev det. Vi hade blivit så förtjusta i de gamla pastellfärgade husen i Las Palmas, i byarna på ön och i människorna. Vi ville skildra hela ön

-Då fanns det bara en TV-kanal i Sverige, minns Ardy. Genomslaget av den första kortfilmen blev enormt. Morgon därpå kände absolut alla igen mig. Kassörskan i Konsum hälsade på mig som sin bästa vän: ”Hej, jag såg dig på tv i går!” Och jag blev bjuden till Hasse och Tages premiärer, som var det mest etablerade komikerparet i Sverige under perioden 1950 – 1985!

Ardy är född i Indonesien. Föräldrarna var holländare och kände sig tvungna att lämna Indonesien när det blev självständigt. Efter några år i Holland kom Ardy till Sverige. På Kungliga Konsthögskolan fördjupade han sig i grafik, vilket fortfarande är ett viktigt inslag i hans konst.

-Lasse Åberg och jag jobbade under hela 1970 med produktioner för svensk TV. Men vi var lite olika. Jag ville ha snabbare humor. Jag kallade oss för Fyrtornet och släpvagnen – fast tvärtom. Men Lasse gick ju vidare och fick stor framgång med sin långsamma humor, till exempel i filmen Sällskapsresan, som hade premiär 1982.

Sedan 1980-talet är Ardy fokuserad på sin konst. Han finns representerad på Moderna Museet i Stockholm och på många andra museer och offentliga lokaler i Europa och USA. Han planerar ytterligare några vernissager fram till sin 80-års dag. Men en stor del av hans kraft går numera åt till att skriva sina memoarer.

-Riktiga kändisar kan få en gravsten. Cornelis Vreeswijk, som också är holländare, har en gravsten till sin ära på Lidingö. Mina memoarer ska bli en litterär gravsten över mig, säger Ardy med ett stort skratt och slår ut med armarna i en totalt livsbejakande gest!