Kärlek, död och vägglöss
Tekst & Foto Birgitta Frejhagen
gittan@frejhagen.se
Maj-Britt föll på knä vid sin säng för att tacka gud för att hon hade det så bra. Då såg hon något som rörde sig vid kudden. Hon var paniskt rädd för småkryp och trodde först att det var en spindel. Men det var det inte. Det var ett litet brunt djur som gick över kudden. Plötsligt förstod hon att det var en vägglus!

Hon mindes mormors ord om att en lus luktar beskt. Hon fångade djuret. Det var hårt, men till sist lyckades hon trycka ihjäl det mellan två naglarna. Det luktade beskt. Hon hade fått vägglöss! Hon jagade dem längs väggarna.


-Då gjorde jag något djupt kvinnligt. Jag satte mig ner på golvet och storgrät, berättar Maj-Britt.

Detta hände när Maj-Britt var i Japan som missionär på 1950-talet. Hon var bara 26 år. Att bli missionär hade varit hennes dröm sedan hon var tolv år, och bodde hos mormor och morfar i Gagnef i Dalarna.

Idag är Maj-Britt Lindkvist Wallin 91 år och bor i en lägenhet i ett servicehus på Östermalm. Hon har nästan haft samma personal från hemtjänsten i de fem år som hon bott där.

Maj-Britt tackade ja till att predika för Turistkyrkan på Gran Canaria. Det blev inledningen till ett 50-årig samarbete mellan henne och Turistkyrkan. I 52 år har Maj-Britt haft en fot på ön, från 1965 till 2015.

-En av flickorna i hemtjänsten heter Lisa. En dag frågade hon mig, vad jag ville att hon skulle göra om hon en morgon hittade mig död. Om jag till exempel ville ha en särskild klänning på mig. På just det jag svarade nej. Jag minns min mamma, som dog när hon var 32 år. Man hade bara lagt på henne ett vitt veckat papper. Hon såg ut som en liten docka när hon låg i sin vita kista. Hon var så vacker. Det räcker med ett papper för mig också. Men jag bad Lisa att inte ringa direkt till ambulansen, om hon hittade mig död, utan lugna ner sig och i stället ring till Gunnar, som är min förste mans son.
Maj-Britt
På kvällarna satt de tillsammans vid Playa de San Agustín och såg solen gå ner. De ville stanna i San Agustín tills Harry dog, men komplikationer i hans sjukdom gjorde att de åkte tillbaka till Sverige
-Jag är så gammal att jag kan dö när som helst, men jag oroar mig inte för det. Jag har ro och frid med det. Men jag vill att barn och barnbarn lugn och stilla ska kunna säga adjö till mig här hemma.

-Nej jag är inte rädd för döden. Men jag tycker att livet har gått så fort, trots att jag har gjort så mycket.

Maj-Britt reste till Japan i mitten av 1950-talet. Resan till Japan tog tre månader, vilket kändes som en utdragen pina. Men väl framme i Japan fick hon först gå 2 år i språkskola och lära sig japanska och sedan predikade och missionerade hon om kristendomen i åtta år. Bland annat genom att hon byggde upp en skola för unga pojkar, där de fick lära sig engelska och uppleva kristendomen via hennes predikningar.

-Första tiden delade jag rum med två andra missionärer, och det var inte helt enkelt. För missionärer är inga änglar, om någon trodde det. Men framför allt ville jag få möjlighet att vara för mig själv. Till slut fick jag hyra ett litet rum i ett hyreshus utanför Kobe.
Men där fick jag alltså vägglöss, säger Maj-Britt med avsky i rösten. Jag drog ut sängen från väggen och lät lampan vara tänd för att komma undan dem. Men varenda natt bet de mig! Jag blev nog deprimerad och gick ner tio kilo i vikt på ett par månader.


Vid ett tillfälle kom två norska missionärer hem till henne. En av dem, Ruth, var en äldre storvuxen kvinna med ett svart sammetsband om halsen. Ruth hade arbetat i Kina. Hon berättade för Maj-Britt hur hon hade fått bukt med vägglöss i Kina. Hon hade bara sagt: ”Nå befaler jeg i Jesu navn at vegglusa skal forsvinne!” ”Og da forsvinner de, skal du se!”

Maj-Britt skrattade åt detta och sa att hon hade bett hela sommaren utan resultat.

-Men tror du ikke på Gud, da?, sa då Ruth myndigt.

Det är klart att jag göra, annars vore jag väl inte i Japan som missionär. Men nu får du be för mina löss, svarade Maj-Britt.

Maj-Britt hade hört många roliga böner i mitt liv, men Ruts bön liknade inte något som hon hade hört förut. Rut bad inte till Gud, utan hon sa till honom:

-Du ser jo at Maj-Britt har det vanskelig. Nå må du jammen gjøre noe, fordi Maj-Britt har kommet hele veien til Japan for å forkynne evangeliet!

och sedan riktade sig Rut direkt till lössen!

-Nå skal alle vegglus bort, og ikke komme tilbake så lenge Maj-Britt bor her. Amen!


Därefter sa Rut åt Maj-Britt att lägga sig tidigt och att släcka lampan, och Maj-Britt gjorde som Rut sagt åt henne.

Och på morgonen fanns inte en enda lus kvar! När Maj-Britt hade varit halva sin kontraktstid på tio år fick hon en hemresa till Sverige och då berättade hon i olika kyrkor om sina upplevelser som ung missionär i Japan. Ofta passade hon på att berätta om vägglössen som marscherat ut från hennes rum.

En kväll var hon inbjuden till Korskyrkan i Stockholm. Maj-Britt kände igen en man som satt längst bak i kyrkan. Det var Harry Lindkvist, som ägde tidningen Svenska Journalen, som var mycket läst inom frikyrkovärlden. Maj-Britts sätt att berätta och innehållet i lushistorien föll i god jord på mötet ”Gud hör bön.” När hon skulle gå hem väntade Harry vid dörren och frågade om de kunde ses kl 8 dagen därpå.

-Jag trodde att Harry ville bjuda mig på middag, berättar Maj-Britt. Men han ville att vi skulle träffas kl. 8 på morgonen för en kort promenad!

De promenerade en halvtimme på Södermalm i Stockholms, men ingenting blev sagt om någon fortsättning. Harry var 22 år äldre än Maj-Britt och änkeman, och i självbiografisk bok har han berättat att han kände sig blyg och för gammal för Maj-Britt. Men till jul skickade han en julklappsbok till henne. Boken hette Kärlekens broar och Maj-Britt skrev ett tackbrev. Då reste Harry till Japan, de träffades och blev förälskade.

-Harry ville att jag skulle komma hem till Sverige, men jag hade skrivit kontrakt och det var 4 år kvar. Vi började brevväxla och kärleken växte. När det var ett år kvar gav han mig som julklapp en 10 dagars resa till Egypten för att vi skulle lära känna varandra innan bröllopet. När jag äntligen kom hem till Sverige 1965 gifte vi oss. Jag var 38 och han var 60 år.

I början var det svårt, för Maj-Britt hade inte insett att Harry hade ett stort företag, var känd och hade fem barn!

-Det låter säkert naivt, men det tog tid innan vi hade hittat former för vårt nya liv. Men sedan fick vi 25 år tillsammans, som var fyllda av gemenskap och gemensamt arbete, säger Maj-Britt allvarligt. Vi startade Läkarmissionen och arbetade även med olika projekt för trädplantering. Och vi reste oerhört mycket.
Harry kände sig blyg 1965 kom hon och Harry till Las Palmas för att vila sig efter en lång arbetsresa. En man sökte upp dem på hotellet och undrade om Maj-Britt kunde tänka sig att predika i hans provisoriska kyrka på en innergård i centrala Las Palmas. Han hade ställt ut bänkar för besökarna och gjort ett altar av ett bord och en vacker duk.

Det var Mattias Korsvald som hade sökt upp Maj-Britt. Han och hans flickvän, Irene, arbetade för att starta det som idag heter Turistkyrkan och är en gemensam kyrka på Gran Canaria för olika svenska frikyrkor. Maj-Britt tackade ja till att predika, och det blev inledningen till ett 50-årigt samarbete mellan henne och Turistkyrkan. Maj-Britt har haft en fot på Gran Canaria i 52 år, från 1965 till 2015.

I början var vi i Las Palmas, men senare var vi mer på öns sydsida i San Agustin och i Templo Ecumenico i Playa del Ingles. I San Agustín var vi under en period på förmiddagarna i hotell Beach Club. Vi fick använda hotellets nattklubb för våra möten, så där fick vi börja med att ta ut och tömma alla askkoppar, minns Maj-Britt med ett skratt.

I början bodde Maj-Britt och Harry hos vänner, men så småningom köpte de en egen bungalow i området Los Caracoles i San Agustín. Harry dog 1990 och sina sista fyra år var han sjuk.
- Harry sa vid något tillfälle att för att jag inte skulle bli rädd ville han inte dö hemma utan på sjukhus, berättar Maj-Britt. Men jag svarade att varför skulle jag, som aldrig varit rädd för dig i livet, vara rädd för dig när du inte kan göra något?

Harry var på sjukhus och sjukhem i omgångar, men mest var han hemma i Stockholmsvillan eller i deras älskade bungalow på Gran Canaria. Där gick de på kvällarna en kort promenad upp till solterrassen vid Playa de San Agustín. Tillsammans satt de på bänken och såg solen gå ner. De hade velat stanna tills han dog i San Agustín, men komplikationer i Harrys sjukdom gjorde att de åkte tillbaka till Sverige.

Harry dog hemma i deras villa i Stockholm.

-Det var i november och solen sken svagt och bildade en tunn gata från fönstret fram till sängen. Det var helt fridfullt i rummet. Så suckade Harry djupt och dog, berättar Maj-Britt. Det blev så stilla, så stilla att det var mer än stilla. Det var vackert. Det var som om änglar öppnat dörren och hämtat Harry och bara skalet, kroppen, var kvar.

Maj-Britt satt kvar en stund och sedan ringde hon först en läkare och sedan barn och barnbarn. Familjen hade en lugn avskedsceremoni, där de sjöng ”Tryggare kan ingen vara” och var och en fick ge Harry en sista hälsning.

-Det minsta barnbarnet var fem år, och när det blev hans tur la han handen på Harry och utbrast ”Han är inte så kall. Det är nog inte så farligt att dö!”


Efter Harrys död trodde Maj-Britt att livet var slut. Men så hon träffade Philip Wallin, som var präst inom missionsförbundet.

-Philip var lång och snygg och han spelade dragspel.

Mot allt vad hon trott var möjligt blev de förälskade och efter ett år gifte de sig. Men Philip dog åtta år senare, och då hade han varit sjuk i Alzheimer under sina sista fem år.

-Under de här åren bodde vi mycket Gran Canaria och prästen Mona Svensson i Svenska kyrkan i San Agustín blev en nära vän och stöd, berättar Maj-Britt. Men Alzheimer är en förfärlig och förgörande sjukdom.

Som ensamstående och pensionär fick Maj-Britt 1999 åter starta ett nytt kapitel i sitt liv. Hon bodde på vintersäsongerna i sin bungalow i San Agustín. Där blev Turistkyrkan och Templo Ecumenico ett naturligt och viktigt nav både i vardag och helg.

Men nej, jag är inte rädd för döden, säger Maj-Britt plötsligt igen. Jag tror inte att när man har dött sover man till domens dag, och då vaknar alla och den stora domen ska gå av stapeln! Jag tror på ett liv efter det här livet. Men jag tänker inte så konkret, som att det är jag med min röda tröja och halsband. Men Gud är kärlek. Jag kommer vara jag, fast i en annan dimension. och det är naturligtvis en stor trygghet.

-Många är nog avundsjuka på min tro.

När Maj-Britt var 83 år sålde hon sin bungalow i San Agustín. Hon ville göra det medan hon själv kunde ansvara fullt ut för sina affärer. Under fem år, fram till 2015, hyrde hon sedan olika boende i San Agustín. Men då trillade hon och bröt båda benen. Nu har benbrotten nästan läkt helt. Maj-Britt kan återigen laga sin mat och ibland kommer en väninna på besök.

-Ibland köper jag en färdig ostkaka, skär sönder den i småbitar, tillsätter grädde och mandel, och värmer den i ugnen. Då blir den som nygräddad! säger Maj-Britt glatt!

Och hon har börjat drömma.

-Nu är det två år sedan jag var på Gran Canaria. Om jag fick önska skulle jag vilja åka till Kanarieöarna. Bara vara där i värmen och bland vännerna i Turistkyrkan. En gång till.