Sven-Harry pratar om barndom, konst och miljoner
Sven-Harry Karlsson
Sven-Harry fick börja arbeta i pappans byggbolag, som var ett känt bolag med verksamhet i södra Svrige och i Stockholm. Han fick så småningom ta över ledningen och en dag skulle han bli VD för företaget. Men återigen svek pappan.
Tekst & Foto Birgitta Frejhagen
gittan@frejhagen.se

POJKEN SOM SAKNADE KÄRLEK, BLEV MANNEN SOM SKAPADE EN SKIMRANDE GULDKLIMP

Sven-Harry Karlsson är en av Sveriges största konstsamlare. Efter ett hårt liv har han landat i San Agustín på Gran Canaria.

Jag satt i Svenska Arbetsgivareföreningens styrelse på 1960-talet och då var jag här i samband med att vi startade rehabiliteringskliniken Svenska Re.

Sedan har åren gått, men för tre år sedan hittade jag hit igen via en seniormässa i Älvsjö. Där fanns en beskrivning på en lägenhet i San Agustín, som intresserade mig. När jag kom ner och skulle titta på lägenheten, så var den såld!

Men en identisk lägenhet en trappa ner var till salu. Den hade också havsutsikt och kostade bara hälften så mycket. Då slog jag till direkt, berättar Sven-Harry. Numera vill jag varken lägga ner mycket pengar eller arbete på en lägenhet. Den ska främst vara funktionell.

- Under vintersäsongen är jag här en månad i taget. Sedan åker jag till Sverige en vecka eller lite mer, för det händer fortfarande alltid saker i Sverige som jag behöver sköta om.


Lägenheten byggdes av en svensk byggmästare, och är nu helrenoverad. Men Sven-Harry är inte helt nöjd med den.

-Den är för dåligt isolerad och det finns bara en toalett trots att den har två sovrum.

Ibland funderar jag på att göra om det ena sovrummet till toalett. Men jag vill ju gärna ha sällskap av någon vän några dagar då och då. Så det blir nog ingen ombyggnad.

Sven-Harry har gjort till vana att vandra till lunchen.

-Det som gäller vid min ålder är att aktivera sig, konstaterar Sven-Harry.

Han har lagt upp ett tre-dagas schema. Dag ett går han från San Agustíns centrum till en restaurang vid San Agustín Playa. Dag två blir det långpromenad. En timmes promenad till Playa del Inglés, lunch en timme, och sedan en timmes promenad tillbaka till San Agustín. Dag tre, slutligen, äter han lunch i närheten av sitt hem i San Agustín och där är en favorit Restaurant Fani.

Fast för mig är det Madam Amsterdam, för ägarinnan är från Holland, säger Sven Harry och skrattar stort.
Sven-Harry bär på minnen av en fruktansvärd barndom.

-Det fanns ingen kärlek i mitt hem. När jag var två år blev min mamma sjuk och intagen på ett sjukhem. Jag såg henne inte på fem år, och då hade mina föräldrar skilt sig och min pappa fått vårdnaden om oss tre syskon.

-Min pappa var alltid föraktfull mot mig. Jag dög inte. Han agade mig. Det är inte förrän nu som jag har orkat tänka djupare på detta.

Pappa och hans nya fru satte Sven-Harry i en internatskola. Men Sven-Harry var ordblind och hade svårt att klara skolgången. Efter sju år i två olika internatskolor kom han hem med en lång rad icke godkända betyg.

Pappa tvingade mig då att sluta skolan och börja arbeta. Jag arbetade som murare och gick på fackskola på kvällarna. Efter många år av hårt slit fick jag mina gesällprov både som murare och som byggmästare godkända. Jag gick den långa formella vägen till yrket.

Sven-Harry fick börja arbeta i pappans byggbolag, som var ett känt bolag med verksamhet i södra Sverige och i Stockholm. Han fick så småningom ta över ledningen och en dag skulle han bli VD för företaget. Men återigen svek pappan.

I början köpte jag konst för max 10 - 15 000 kr. Men sedan insåg jag att konst har en egen marknad. En enda tavla kunde få kosta mer än ett av husen
som jag byggde!

-En dag fick jag meddelande om att företaget var sålt!

-Då startade jag ett eget byggföretag från scratch. Det var 1968 och jag döpte företaget till Folkhem. Jag har framförallt intresserat mig för att bygga billiga och bra områden med enfamiljshus.

Sven-Harry Karlson har gjort sig odödligt genom att bygga ett spektakulärt konstmuseum och uppkalla det efter sig själv. Han har klätt husfasaden med samma gyllene material som är på den svenska 10-kronan. Det är första gången man låtit klä ett
helt hus med detta material!

-Får man ingen kärlek som barn, så måste man bli bättre. Klarar man inte det, så blir man ofta värre. Men för mig gick det bra.

Företaget blev framgångsrikt och Sven-Harry började bygga upp sin konstsamling.

-I början köpte jag konst för max 10 - 15 000 kr. Men sedan insåg jag att konst har en egen marknad. En enda tavla kunde få kosta mer än ett av husen som jag byggde!

-Jag specialiserade mig på erkända svenska och norska konstnärer från förra sekelskiftet, dvs för 130 år sedan! För dem har man facit. Man vet vilka konstnärer som har hållit på marknaden, vilket ju är okänt när det gäller modern konst.

Sven-Harry Karlson har gjort sig odödligt genom att bygga ett spektakulärt konstmuseum och uppkalla det efter sig själv. Han har klätt husfasaden med samma gyllene material som är på den svenska 10-kronan. Det är första gången man låtit klä ett helt hus med detta material!

Sven-Harrys Konstmuseum ligger som en skimrande guldklimp i Vasaparken i centrala Stockholm. På taket har han låtit bygga en kopia av övervåningen av sitt hem i en herrgård på Lidingö. Planlösningen, varje list, fönster och dörr är exakt kopierad, och möbler, mattor, och lampor är hämtade från hans hem. Där finns nu hela hans konstsamling, som bland annat rymmer tavlor av Agust Strindberg, Anders Zorn, Edvard Munch och mattor av Märta Måås-Fjetterström. Det mesta är skapat av svenska och norska konstnärer från sekelskiftet 1800/1900. Konstsamlingen anses vara värd ca 150 miljoner svenska kr.

- Jag vill att andra ska få njuta av den konst som jag samlat under mitt liv, säger Sven-Harry, som svar på frågan varför han skänkte bort sin förmögenhet och konstsamling och skapade detta museum.

Det guldskimrande huset och hela konstsamlingen har Sven-Harry skänkt till en Stiftelse. För att Stiftelsen ska överleva innehåller huset också 18 hyreslägenheter. På så sätt har Sven-Harry försäkrat sig om att Stiftelsen inte är utlämnad till att helt försörja sig på museibesökarnas entréavgifter. Lägenheterna kommer kontinuerligt att ge Stiftelsen en basinkomst. Sven-Harry köper konst utifrån vad hans magkänsla säger.

-Jag letar systematiskt efter konst som intresserar mig. Men jag inser att det som jag anser är bra konst, är konstverk av konstnärer som har ungefär samma inre som jag. Jag, till exempel, köper inte konst av konstnärer som målar harmoniska tavlor med hönor som pickar försiktigt på ladugårdsbacken eller vackra sommarlandskap. Två tavlor som tilltalar mig är Strindbergs tavla från år 1894, som skildrar ett upprört svart hav och heter Hög sjö, eller Edvard Munchs fantastiska tavla Synden, från 1902 med en flicka i illrött hår, gröna ögon och en besatt blick. Jag är stolt över att båda dessa tavlor finns på mitt museum.

-En av mina favoriter bland konstnärerna är Carl Fredrik Hill. När han målade sina tavlor hade han nog samma inre tumult som jag har. Hans tavla Grustag från 1876 skildrar ett grustag, som ett blodrött sår i naturen. Även den här tavlan finns på Sven-Harrys konstmuseum, men jag har en kopia av den här i min lägenhet i San Agustín!

Varför Kanarieöarna?

-Jag valde mellan att skaffa ett boende i Marocko eller på Gran Canaria. Men jag har en flickvän och hon tycker att männen i Marocko är för påträngande, så det fick bli Gran Canaria och San Agustín, konstaterar Sven-Harry och skrattar igen så det hörs vida omkring!