FLÄRD och ALLVAR!
Ann Ekstrand Celis står inför en stor förändring i sitt liv. Efter 39 år går hon nu i pension som svensk honorärkonsul.

Tekst & Foto Birgitta Frejhagen

gittan@frejhagen.se
Ann började arbeta i receptionen på svenska konsulatet 1978. Konsulatet var stort på den tiden. Det var två utsända från Utrikesdepartementet, UD, men dessutom fanns där sekreterare, chaufför och stort utrymme.

Efter att först ha varit vicekonsul, blev hon 1992 utnämnd till honorärkonsul av Sveriges kung.


- Det var Sveriges kung som utnämnde mig, men sedan bekräftades utnämningen av Spaniens kung; Juan Carlos. Fina tavlor på kontoret vitnar om de här utnämningarna, säger Ann med ett skratt. Men det har också inneburit att många dörrar har öppnats för mig genom åren, vilket varit till stor nytta när jag har behövt söka hjälp till svenskar som har hamnat i svårigheter.

Ann Ekstrand växte upp i sydöstra Sverige, i staden Kalmar. I familjens trädgård kunde hon plocka äpplen, gråpäron och jordgubbar. Som sjuåring började hon i en röd liten skola med fyra klassrum. Gymnasiet låg i en gammal vacker byggnad i stadens centrum. Många av gymnasisterna bodde inackorderade hos någon ”tant” och åkte bara hem över helgerna. Det var en riktig småstadsidyll.
- Vi hade mycket traditioner i skolan, berättar Ann. Speciellt minns jag många härliga skolbaler. Men vid ett tillfälle höll det på att gå illa. Mamma hade sytt en fin balklänning åt mig, en tunn nylonklänning, vilket var modernt då, berättar Ann och ler förtjust åt minnet. Den hade en stor vid kjol i ljust grönt och jag tyckte klänningen var så fin och söt!

- När jag kom till skolan hade man dekorerat med marschaller längs vägen upp till gymnastiksalen, där balen skulle vara. Det blåste lite och plötsligt sprakade min klänning till och började brinna. Det var förfärligt, säger Ann, men några i närheten hann släcka och tog mig direkt till sjukhus!

I början av 70-talet var det lätt att få jobb. Ann fick en fast anställning på Länsbostadsnämnden i Kalmar, skaffade sig en lägenhet och liten begagnad bil, en Hundkoja, som nästan inte kostade någonting. På strandpromenaden väntade kärleken.

Men Anns kompis ville ut i världen och bestämde sig för att åka till Gran Canaria och läsa språk.
Ann Ekstrand Celis
- Jag tyckte det var urtråkigt på jobbet, berättar Ann! Så jag tog tjänstledigt, hyrde ut lägenheten och bilen och följde med henne till Las Palmas och vi började plugga spanska på Benedict Schools!

- En kväll promenerade jag och min kompis längs strandpromenaden Las Canteras. Plötsligt började det ösregna. Vi hoppade in på en bar och där var Han som skulle bli mannen i mitt liv, Fernando Celis!

Fernando var där med en kompis och ungdomarna pratade och hade kul och kvällen slutade med att de bestämde att pojkarna skulle hämta flickorna dagen därpå. De skulle göra en biltur på ön.

- Dagen därpå kom Fernando körande i en jättetjusig röd MG, berättar Ann förtjust!

Ungdomarna hade en härlig dag tillsammans uppe i bergen och Ann och Fernando fortsatte att träffas. Men Ann åkte hem till Kalmar som planerat, men Ann och Fernando fortsatte att skriva till varandra och till slut beslutade sig Ann för att våga.

Hon åkte tillbaka till Las Palmas. Och så småningom flyttade de ihop och gifte sig.


- Innan bröllopet drog mina flickkompisar ut mig på en galen möhippa, berättar Ann med skräckblandad förtjusning! De klädde ut mig i ett stormönstrat Marimekkonattlinne och sedan blev jag låtsasgift av en vän som var präst på riktigt!

- Låtsasvigseln ägde rum sent på kvällen, högt upp i bergen med hela Las Palmas glittrande framför våra fötter.

Sedan dess har det gått 43 år och Ann och Fernando har fått två barn. Amanda är 33 år. Hon träffade sin blivande man i Leeds i England. Men efter ett par år i England och sju i Kanada kom de förra året till Gran Canaria. De började med ett stort härligt bröllop, och nu har de bosatte sig i Las Palmas. Victor är 29 år och redan hotelldirektör på Gran Canarias sydkust. Fernando är pensionär sedan ett par år, men fortsätter att arbeta med sol och vindenergi!

Honorärkonsul för de sju Kanarieöarna

Anns arbete som konsul har ändrat sig radikalt sedan 1978. Då fanns ju varken kreditkort eller mobiltelefoner. Det innebar mycket arbete på konsulatet med svenskar som blivit av med pengar och resechecker eller som behövde ha kontakt med anhöriga. Numera handlar det konsulära arbetet ofta om mycket dramatiska händelser. Varje år dör mellan 30 och 40 svenskar på öarna. Speciellt när det sker på grund av olyckor behöver anhöriga hemma kontaktas, och det är bara ambassaden i Madrid som får kontakta anhöriga via den svenska polisen.

- De som var i sällskap med den som förolyckats behöver ofta stöd. Är det barn inblandade upplever jag det ofta som mycket svårt, säger Ann allvarligt. Men Svenska kyrkan, Turistkyrkan och jag har haft ett fint samarbete i de här situationerna.
Konsul Las Palmas
Ann utnämndes av Sveriges kung, och utnämningen bekräftades av den spanske kungen, Juan Carlos.
-Men jag minns fortfarande en ung man i tjugoårsåldern som levde lite av ett hippieliv på Kanarieöarna. Han hyrde en villa tillsammans med ett antal kamrater. En natt försvann han. Först trodde man att han hade fortsatt sin resa runt öarna. Men polisen kopplades in och efter 8 eller 10 dygn hittades han död i en ravin. Det var en olyckshändelse. För det anhöriga blev det först en svår och lång väntan, och till slut fick de ett chockartat besked.

Arbetet har inneburit en kontinuerlig kontakt med Sverige. UD har dessutom arrangerat avancerade studieresor till Sverige för konsulerna. Vid ett tillfälle var Ann med på en veckas studiebesök i svensk industri och hos myndigheter och kommuner.

- Jag minns särskilt besöket på Scanias tillverkning av lastbilar i Södertälje. Och naturligtvis också mottagningen på kungliga slottet i Stockholm. Vi var ca 20 konsuler som under en knapp halvtimme blev bjudna på cocktail av kungaparet. Var och en av oss hann faktiskt prata lite med båda två.

Anns arbete har också inneburit att ordna möten för svenskrelaterade aktiviteter i Las Palmas.

I år kommer till exempel det svenska skolskeppet Gladan till Las Palmas.


- Gladan är ett officiellt svenskt fartyg, så därför ordnar vi på konsulatet kontakter med de marina myndigheterna här. Men jag brukar också på fartygets uppdrag ordna ett stort cocktailparty ombord för svensk-kanariska möten.
Konsul Las Palmas
Vid två tillfällen har Ann fått mottaga en hedersbetygelse för svenskarnas insatser på Gran Canaria. Första gången var det Las Palmas stad som gav svenskkolonin en utmärkelse för deras betydelse som varande de första turisterna som i slutet av 1950-talet kom till Las Palmas och till Gran Canaria.

- Något år senare var det dags för El Cabildo, landstinget, att dela ut en liknade hedersutmärkelse, berättar Ann. Och det är klart att man känner sig stolt över att vara svensk när man står på scenen i det nya vackra konserthuset i Las Palmas i sverigedräkten och som representant för svenskarna får ta emot en fin utmärkelse.

Vid vissa tillfällen har arbetet bara inneburit att vara närvarande, mingla och träffa många trevliga människor. Bara lyx och flärd!

- Jag minns tex en midsommar. Den gamle spanske kungens namn är Juan Carlos och på spanska heter midsommarfirandet Fiesta de San Juan. Och ett år firade kungen sin namnsdag här på ön med en stor bal på Club Náutico. Det var mycket folk, smoking och lång klänning och mycket trevligt!

Pensionärslivet lockar!

- Om jag kommer att resa? Ja kanske, säger Ann, men jag bor ju redan på den bästa av alla ställen! Men det är klart jag kommer nog att åka något lite mer; till Kalmar till exempel.

- Men jag har just lärt med att simma crawl och jag har börjat med yoga! Det känns som om mitt pensionärsliv kommer att bli ett aktivt liv, säger Ann.

Ann tänker också pröva ett nytt sätt att arbeta.

- Jag har en idé säger Ann lite hemlighetsfullt.

Jag tänker erbjuda mig att visa Las Palmas för svenskar som bor på södra sidan av ön och sällan kommer in hit. Vi kan promenera i Gamla Stan i en mindre grupp med mellan fyra och sex personer. Kanske besöka Moderna museet eller Kolumbusmuseet. Kanske gå på någon spännande restaurang.

Jag har inte arbetat som guide, men jag kan Las Palmas och älskar staden!