del.1 |  del.2 |  del.3 | del.4 |  Del.5 | 
Del.6  |  Del.7  |  Del.8  | 

Prolog:
Den stora järnnyckeln vreds tillbaka två varv. Sedan hördes svärande och stånkande, när de tröga reglarna sköts undan, innan dörren gnisslande öppnades.

Det var inte fångvaktaren som blev synlig dörrhålet, utan två soldater ur Las Palmas guvernörsgarde. Granskande tittade de på en handfull fångar, klädda i getskinnshudar, som satt direkt på det stampade jordgolvet. Det var tydligt att de inte visste vem de skulle hämta, för en av soldaterna höll upp ett dokument framför ögonen. Tyst formade han läpparna efter stavelserna när han läste. -Benito Alvarado! Ropade han till sist med alltför hög röst. Ingen av fångarna rörde sig. En fångvaktare blev synlig bakom soldaterna. Med ett knotigt finger pekade han på en av männen.

-Han är det! sa han.

Soldaten tittade på den unge mannen, vars blå ögon oförfärat mötte hans. Fångens solblekta hår räckte ända ner till axlarna, och skägget, som gick i samma sandaktiga färg, täckte hela halsen.

- Benito Alvarado! Upprepade soldaten.

Mannen fortsatte granska soldaterna utan att föra sig tills de själva slog ner blicken. Beslutsamt stegade de fram till honom och drog upp honom på fötter. Sedan bakband de hans händer med smidigt hamprep innan de knuffade ut honom ur cellen. Bakom dem hördes rop från de andra fångarna.

Vad säger de? Röt en av soldaterna. Tala om vad de hasplar ur sig på den där rotvälskan. Deras fånge svarade inte. Vad angick medfångarnas välgångsönskningar dem?
Han tänkte inte bli indragen i något samtal nu, när han äntligen mindes allt, precis allting som hade hänt. Han ville minnas. Han ville inte glömma eller ändra på någonting för at lura sig själv. Han hade inte lust att lura soldaterna och deras herrar heller.

De behövde honom och hans yrkeskunskap. Därför hade han kunnat svära sig fri från anklagelserna. De nästan bad honom om det. Han hade kunnat påstå att det var ett misstag. Han hade kunnat hyckla för att klara sig undan. Han hade kunnat ta fasta på deras erbjudande om att åka till Indien, dit Cristobal Colon funnit sjövägen. Men han var stolt och föredrog sanningen framför de spanska myndigheternas beräknande barmhärtighet.

Efter återkomsten till Gran Canaria, eller Tamarán, som hans folk sa, var han en hel människa igen. Han kunde inte ångra någonting, men hans sorg var stor. Rättvisan på ön hette nu makt och han visste att den makten inte hade med verklig rättvisa att göra. Spanjorerna ville att hela hans folk skulle rulla över på rygg med tassarna i vädret, som en skrämd hund. Men han kunde inte, trots att han visste att de skulle belöna hans lydnad genom att slänga till honom lite rester då och då. Var inte erbjudandet att åka till Indien ett avgnagt ben kanske? Men han var ingen hund.

Han var en av urinvånarna på ön. Blodet som pulserade i hans ådror var guancheblod. Hans hjärta svällde av stolthet och hemligt samförstånd när han mötte sina landsmäns blickar, då soldaterna förde ut honom ur fängelset. I spanska kläder stod de utmed gatan han leddes fram på, men han kände ändå igen dem.

-Trollkarlen från Gáldar, viskade de, men otydligt så att soldaterna inte skulle veta från vems läppar orden kom.

Fången log svagt. Han tänkte att många av dem som kantade gatan nog hade hört vad han brukade svara. Än en gång ropade han med hög röst på guanchernas språk:

-Jag kommer inte från Gáldar. Jag är Bentagays från Adirajanac!

En av soldaterna slog till med handflatan över Bentagays leende mun.

-Vad skrek du? Tala spanska! Försöker du uppvigla dem?

Bentagay svarade inte. Han fortsatte le med sin svullnande överläpp och med blodsmak i munnen. Det han såg framför sig var inte längre gatan utan sin hemdals taggiga berg den dag för länge sedan då allting började. Nu visste han att spanjorerna då skrev anno domini 1478. Han hade bara varit åtta år den gången, men nu kunde han fortfarande tydligt höra varningen som visslande spreds från boplats till boplats. -Inkräktarna kommer! Inkräktarna kommer!

Del.1:
Slagen om Adirajanac

-Inkräktarna kommer! Inkräktarna kommer!

Som en spjutspets trängde meddelandet in i hans seniga pojkkropp. Det var detta man fruktat, ända sedan slaget vid Guiniguada. Tre av guanchernas skickligaste fältherrar hade lett krigarna mot inkräktarna då, men striden slutade i nederlag. Adargoma, en av de tre, sårades och tillfångatogs av fienden. Vallorden hetsade familjens får och getter når Bentagay drev dem hem. Också den långa hoppstaven använde han för att mota rätt. Ändå var allting redan packat när han kom fram. Bland säckar och kärl stod hans far färdig med spjutet och palmskölden mitt på gårdsplanen. Mormor valde ut den bästa mjölkgeten och två slagfärdiga bockkillingar innan hjorden ens hunnit fram. Sedan förde hon fram dem till sin svärson.

-Ta med de här. Belägringen kan bli lång.

Caitafa, Bentagays far, tog ett snabbt farväl av sin familj innan han skyndade bort på stigen mot bergsfortet vid Vindarnas Grotta. Bentagay själv, mormor, mamma och hans båda systrar gav sig iväg åt andra hållet. De skulle vara utom räckhåll för fienden och fick därför inte se vad som hände. Men redan samma kväll fick de striden så tydligt berättad av Caitafa att de själva kunde se den framför sig.

Från alla håll hade krigarna strömmat till. Snabbt tog de sig uppför de branta, nästan osynliga, stigarna på det långsmala höga berget, som bildade ett naturligt fort i landskapet. Med geten i ett rep efter sig, och med killingarna i en säck på ryggen, klättrade Caitafa uppåt. Här på bergsfortets baksida, den långsida som vätte mot öns mittpunkt, fanns det inte lika många grottor som på framsidan, som vätte mot havet. Men här låg grottorna högt och kunde inte ses nerifrån. Allra höst upp, på toppen av fortet, låg den flata offerstenen. Där fanns också konstfärdigt byggda hus där stenarna var så tätt lagda vid varandra att det inte fanns några springor som måste tätas med jord. Däruppe fanns också de stora stensamlingarna, som man släpat upp i åratal i händelse av ett anfall från inkräktarna.

Caitafa släppte ner getterna i en av de första grottorna, vars ingång hade en grind av grenar. Det fanns redan får och getter där och från närbelägna grottor hördes också upprörda bräkanden. Bara en liten stund senare blev det onaturligt tyst. Berget, som kokat av förberedelser, tycktes hålla andan och lyssna. Så gav en killing upp ett ängsligt skrik och genast började alla djuren bräka samtidigt som en ström av män småsprang, skuttade och hoppade på stigarna nerför bergsfortet. Bland dem fanns Caitafa och deras uppgift var att locka fienden så tätt inpå berget de någonsin kunde.

På Platån mellan fortet och Begravningsberget började de slå på sina palmsköldar och utstöta sitt drillande stridsrop blandat med skriken:

-Faita! Faita! Mod! Mod!

Sedan försvann de i den djupa sänkan bakom bergen. Strax efter slets luften sönder av den första åsksmällen från inkräktarnas eldslungor. För dem uppe i fortet, som inte såg vad som hände, tycktes det en evighet innan krigarna blev synliga igen. Snabbt rusade de, en och en , på olika stigar fram till fortet. Några kom fån bergets framsida genom Vindarnas Grotta, andra kom tillbaka samma väg som de försvunnit medan åter andra besteg fortet i dess yttre ände.

Så dök de första inkräktarnas här upp. I en lång rad kom de marscherande uppför stigen mellan Begravnigsberget och fortet. Kom de nu bara ända fram, skulle kanske guanchernas plan lyckas. Och de kom fram. Metodiskt formade de sig nedanför berget medan guancherna hoppade och skrek däruppe för att locka dem att klättra uppåt. Men inkräktarna hade också en plan. Först när alla var klara blåste det till anfall. En stormtrupp rusade framåt med höjda sköldar för att klättrande nå upp till guancherna medan de andra lät en skur av armborstpilar skölja över berget samtidigt som de avlossade sina eldslungor så att det dånade mellan bergssidorna. Det var här ögonblicket guancherna hoppats på.

Snabbt drog de undan trästycken och grenar så att de stora stensamlingarna rasade, rullande, föll och studsade nerför berget med en sådan kraft att de dränkte alla andra ljud.

Inkräktarnas nederlag var förkrossande. Så fort de någonsin kunde, samlade de ihop sina döda och sårade och återvände till kusten. Under en lång tid efter segern fick folket i Adirajanac leva ostörda däruppe. Bentagay själv var säker på att de skrämt bort inkräktarna för gott. På resten av ön kanske de vågade hålla till, men i hans dal skulle människorna få leva ifred De vuxna visste bättre. De kände alla till vad som hänt deras fältherre Dorada, han som också varit med om slaget vid Guiniguada. Som ett djur hade han jagats tillsammans med sina män av inkräktarna till långt upp i bergen på nordsidan av ön. Där hade han stuckits ner bakifrån i vad som skulle vara ärlig strid man mot man. Sedan hade inkräktarna skurit huvudet av honom och trätt upp det på en påle för att visa hur det gick för dem som inte lät kuva sig.

Och två solvarv efter det första slaget i Adirajanav ar det dags igen. Men inte heller den här gången lyckades inkräktarna få folket på knä. Detta tack vare härföraren Bentaguaya från Telde. Han hade i god tid innan gått ner till inkräktarna och låtit omvända sig till tro på deras gud. Sedan spelade han med i deras spel med sitt eget liv som insats. Och de avslöjade honom inte förrän det var för sent. När inkräktarnas här marscherade upp i Adirajanac igen, visste guancherna redan allt om deras planer och kunde driva tillbaka dem i ett enda förödande slag.

De var stolta över sina segar. Två gånger hade de vunnit över inkräktarna och man hoppades nu allmänt i dalen att få bort dem helt från ön. Det var då det hände. Slaget mot guancherna som gjorde dem förvirrade och fick många av dem att helt tappa modet.

Deras guanarteme, deras kung Thenesor Semidàn, blev tillfångatagen av inkräktarna. Många sa att han bara låtsades bli tillfångatagen, att han i själva verket var på inkräktarnas sida.

Sedan lämnade guanartemen över ansvaret av ön på sin systerson Bente jui och seglade med inkräktarna till deras land. Guanartemen där, som kallades kung Ferdinand, stod själv fadder vid hans omvändelse till deras gud. Ett nytt namn fick han också. Fernándo Guanarteme.

Detta fick de inte veta förrän Thenesesor Semidàn kom tillbaka till ön Tamarán som Fernando Guanarteme och påstod att den hette Gran Canaria. Bland guancherna ville man inte förstå det som hänt. Därför drog man en lättnadens suck då Bentejui, guanartemens systerson, kallade till ett möte i rådsgrottan i Gáldar. Äntligen skulle de från Fernando Guanartemes egna läppar få höra vad han hade för skäl till det som i deras ögon liknade förräderi.

Bentagays far Caitafa var en av de tre rådmän från Adirajanac som gav sig iväg till Gáldar.
Rådsgrottan
Luften i rådsgrottan var torr, full av väntan och tyngda andetag. Det var en rastlös väntan, som tvingade blickarna ner i golvet. Den fick de församlades kroppar att då och då tungt ändra ställning eller att hastigt spritta till.

I fackelskenet såg man målningarna på väggarna och männen som satt direkt på golvet. För det var enbart män som samlats härinne. En rådman för varje hövdingadöme på ön Tamarán. Deras långa hår föll ner över kinderna på de neråtböjda ansiktena och lade sig över skinnmantlarna, som helt täckte deras kroppar. Bara fötterna på de korslagda benen stack fram. Fötterna klädda i skinntofflor.

Så höjdes ett huvud, spänt lyssnande. En blick sökte sig mot grottöppiningen. Mönstret av påtryckt färg på pannan liknade en tatuering och berättade för de andra vem han var och varifrån han kom.

Något nytt kunde förnimmas över gräshoppornas gnisslande i natten utanför. Något nytt trängde in i grottan. Kropparna rörde sig tungt, men blickarna vilade stadigt på golvet.

Där utanför välvde sig stjärnhimlen över Gáldar, över Tamarán, över havet och de andra öarna. På båda sidor om stigen utanför grottan satt män som var likadant klädda som de därinne. Deras huvuden var vända mot ljuset från eldar långt därifrån. Det kom från Guia, inkräktarnas garnisons- och lägerstad. Dit återvände de i god tid före mörkret från sin tjänstgöring här i Gáldar. För i guancherrikets nordliga huvudstad överlevde sällan en ensam inkräktare natten.

Två män från varje hövdingadöme väntade utanför grottan. Den tredje rådmannen fanns inuti den. Nyss hade denna feberaktiga väntan avbrutits med orden:

-Nu ser jag något. Undrar om guanartemen ändå har lämnat inkräktarnas hus till sist?

En stund senare såg de honom komma vandrande uppför stigen. Hans hår räckte till axlarna, som hos de mest förnäma bland guancherna, och hans skägg täckte nästan hela halsen. I stjärnljuset kunde de ana träklubban han bar i handen, tecknet på hans höga samhällsställning.

-Det är han.
-Han respekterar åtminstone vårt rådslag.
-Inkräktarna har skickat honom.

Nu kom han närmare. Tystnaden förtätades. Männen böjde inte sina huvuden inför guanartemen, utan tittade med ohöljd nyfikenhet på hans europeiska kläder. Värdigt gick han förbi dem. Sakta vred de sina huvuden mot grottöppningen, varifrån ett svagt ljus trängde ut, och såg honom försvinna in i den.
Del.2:
 

Guanartemen slöt ögonen. Det ensamma bloss som lyste upp förrummet till rådsgrottan hade sagt honom allt. I kväll hade lagen upphört att gälla. Inte en träklubba stod lutad mot de väggar där de alltid ställts när rådet samlats.

Han dröjde där en stund. Så öppnade han ögonen och ställde ifrån sig träklubban mot väggen. Sedan steg han in i rådsgrottan och stannade. Ansiktena hos männen var slutna. Hans blick vilade ett ögonblick vid dem och gled sedan ner mot träklubborna, som nu hölls fullt synliga mellan rådmännens knän.

Guanartemens ögon nådde översteprästen. Denne mötte fast hans blick i en tystnad så stor att de närvarandes andetag tycktes sugas upp och försvinna in i facklornas flackande sken.

-Jag har kommit för att rådslå, sa Fernando Guanarteme. Därför lämnade jag min träklubba i vapenrummet.

Översteprästen svarade:

-Vårt beslut är fattat. Vapengrottan har sagt vad det blev.

Fernand Guanarteme sänkte huvudet som tecken på att han förstod. Dedan började han långsamt skrida fram om översteprästen. Allteftersom han passerade rådmännen, böjde de sig fram och borstade av hans fötter med korta gröna palmblad som sedvänjan bjöd. Hans konungsliga fötter, nu klädde i inkräktarnas svarta läderskor med gula metallspännen som glimmade i det sparsamma ljuset. Framför den sittande översteprästen stannande han. Ett kort ögonblick så han ner i hans ansikte. Sedan sjönk han ner på knä, böjde huvudet mot golvet och sa:

-Döda då er guanarteme om det är vad ni funnit bäst.

Utan att ta stöd, med träklubban löst hängande i händerna, kom översteprästen på fötter. Rådmännen följde hans rörelser. Han tittade på dem, en efter en, sökande efter invändningar, men fann att alla var överens. Långsamt lyfte han träklubban. När han fått upp den i huvudhöjd föll manteln isär och blottade djurhudarna. Han slöt ögonen och spände musklerna, när han samlade sig.

Kvällens ljud trängde in i grottan. Fackelljuset flackade över målningarna, männens spända ansikten, över Fernando Guanartee på knä med huvudet mot golvet och översteprästen med klubban beredd att ge honom det dödande slaget.

Ögonblicket var förbi. Översteprästens spända kropp slappnade av, klubban sjönk långsamt tillbaka, och han öppnade ögonen.

- Nej, jag kan inte, sa han.
Vindarnas Grotta
Hela stammen i Adirajanac hade samlats i Vindarnas Grotta för att få veta vad rådmännen från hele ön beslutat när de samlats i rådsgrottan i Galdar. Att det var något i görningen förstod de alla. Inkräktarna från landet långt borta hade kommit för att ändra på deras liv. All gammal ordning var omkullstjälpt och skulle så förbli om de inte gjorde någonting åt det.

Bentagay var också där. Han satt på marken mellan sin mormors ben. Hennes skinnmantel var vid och täckte också hans kropp så att bara huvudet stack fram under hennes haka.

Värmen från hennes kropp kändes trygg. I hennes andedräkt fanns doften av getmjölk och gofio, det rostade mjölet, som de rörde ut i mjölken. I den långa tunnelgrottan satt de andra, kvinnor, män och barn, unga och gamla om vartannat. Några hundar hade också rullat ihop sig mellan dem. Bara balsamerarna, denna med döden förbundna kast, och slaktarna, satt för sig själva, men ändå inom hörhåll.

Alla tittade på de tre rådmännen, som stod med ryggarna mot stjärnorma och den brant stupande bergssidan. Nedanför låg dalen av pinjeskog och palmoaser. Också månen var uppe. Den lyste på de tre männen som stod på den lilla stenupphöjningen där alla kunde se dem, men orkade inte kängre in i grottan.

-Detta var vad som hände i rådsgrottan i galdar. Guanartemen, den som inkräktarna kallar Fernando Guanarteme, lever. Men Tamaran står vid en skiljeväg. Inkräktarna har kommit för att stanna, säger han. Deras skepp flyger som fåglar över havet i en aldrig sinande ström. Ett sätt att överleva är att böja sig för deras vilja, att ta emot dem som ärade gäster, trots att de stjäl och skövlar vårt land. Då måste vi göra som de befaller, flytta ner till deras byar och bekänna oss till deras gud, så som våra fränder på kusten tvingats göra.

Hövdingens ord sjönk in i medvetandet hos de närvarande. Det blev en lång tystnad. Så gjorde Caitafa, Bentagays far och en av de tre, tecken att ta ordet.

-Vi vet hur det gått för dem. Där nere gäller inkräktarnas lagar. Män, kvinnor och barn tvingas arbeta för dem i ett liv utan frihet. Deras skepp för bort vårt folk från Tamaran. *Likadant är det på de andra öarna i vår värld. På Achinech, *på Mahoh *och på Titeroyhgatra. *Svarta år har sänkt sig över oss, men en dag kanskje allt vänder. Guanartemen, som levt med inkräktarna, som talat med dem, som har försökt förstå deras sätt att tänka och vad de vill, ger oss inget hopp. Ge upp! Säger han. Gå ner till dem och överlämna er om ni vill överleva!


- *Urbefolkningens namn på de olika kanarieöarna. Achinech = Teneriffa, Benahoare = La Palma, Gomera = Gomera, Esero = El Hierro, Tamaran = Gran Canaria, Mahoh = Fuerteventura, Titeroygatra = Lanzarote.

Men hans systerson, Bentejui, den man han själv utsåg till att styra när han gav sig iväg med inkräktarna, svarade då; ”Låt oss åtminstone dö med hedern i behåll. Tamaran lver än: titta hur hon finns i dessa berg.”

Bentagays far tystnade. I Vindarnas Grotta rörde man sig oroligt. Plötsligt hördes hans röst igjen, starkare nu:

-Jag, Caitafa, frågar mig vad som händer med ett folk som måste byta namn på sin gud och som måste glömma sina lagar och sedvänjor? Vad blir kvar för de föräldrar som får se sina barn skickas över havet för att uppfostras till främlingar? Och hur blir återseendet om de en dag kommer tillbaka? Kommer vi män fortfarande vara män när vi utan protester låter inkräktarna lägra våra kvinnor? Och ni kvinnor, kommer de barn ni ska föda att vara guancher eller inkräktare?

Caitafa tystnade. Åhörarna började lågmält tala med varandra eller försjönk i grubblande oseende tystnad. Då höjde den tredje mannen sina händer för att påkalla uppmärksamhet.

-I Galdar har många vittnat om att vårt sätt att tänka lever vidare bland fränderna på kusten. Dagtid för de som inkräktarna vill och går klädda i deras kläder. Men då solen går ner i havet, blir de guancher igen. Det äer också ett liv, men det är ett liv i ofrihet och väntan. Om inkräktarna kommit för att stanna, är det bara en fråga om är hur länge vi kan hålla oss undan i bergen. Jag frågar mig om ett liv på flykt, ett liv som går ut på att hålla sig undan, är ett fritt liv?

Den tredje rådmannen hade sagt sitt. Han lämnade plats för hövdingen som åtrigen sted fram och manade till tystnad.

-Vi i Adirajanac måste fatta vårt svåraste beslut någonsin, liksom folket i andra dalar på Tamaran. Ska vi ge upp och överlänma oss till inkräktarna eller skal vi kämpa vidare mot dem? Inte ens vår guanarteme kan bestämma för oss. Detta kan bara vi själva föra. Du måste rådfråga dig själv, dina förfäder och de goda andarna vad du skal välja. För snart, mycket snart kallas det till nytt rådslag. Det mötet kommer att bli avgörande för vårt folk.

Hövdingen fortsatte att tala, men Bentagay orkade inte lyssna längre. Ögonlocken kändes tunga. Öronen uppfattade hellre vinden, som då och då viskade sig igenom tunnelgrottan. Från sin plats mellan mormors ben såg han eldar lysa i mörkret i oaserna nere i dalbottnen. På boplatser där de gamla vaktade de allra minsta, som inte orkade ta sig upp till Vindarnas Grotta.

Sömnigt tittade han på de närvarande. Han såg männens och kvinnornas plågade ansikten och uppfattade deras hopplöshet. Han kunde känna vittringen av rädsla bland dem, som fick hundarna att dåsa med halvresta öron. Han tänkte att det var konstigt att detta kunde hända dem. Bergen, jorden och himlen ovanför var ju likadana som alltid. Han måste ha somnat, för han mindes inte mer, Förrän han milt ruskades till liv av mormor. Omkring dem bröt människorna upp. Själv snubblade han sömndrucket efter henne ut ur grottan. Hans mor, systrar och några andra kvinnor och barn slog följe med dem. Tysta vandrade de stigen fram mot husen i den långsträckta palmoasen. En gång bröt hans mor tystnaden och talade direkt til honom.

-I natt sover din far ovanpå begravningsgrottan. I morgon är det min tur att rådfråga föfädernas andar.

Nu hängde månen höjdt över bergsryggarna i väster och lyste upp natten med ett genomskinligt blåvitt sken. Bentagay vände sig om och såg tillbaka. Eldblossen glimmade vid offerstenen på toppen av bergsfortet. Han visste då at prästerna förberedde sig för att komma i kontakt med Acoràn, deras gud och världsalltets skapare.

Bentagay skyndade sig för att komma ifatt de andra. Sikten bakåt skymdes då de kom in i pinjeskogen, men månstrålarna strömmade ner mellan stammarna och lyste upp stigen. Marken härinne var täckt med långa mjuka barr. Då och då riste en bris till i trädens grenar och släppte läs dofter av kåda. Ett mjukt viskande ljud hördes, det som de gamla sa var trädens tacksägelesång till Acoràn. På natten visste man att det var sant.

Redan innan de hunnit ut ur skogen slog oasens ljud emot dem. Gräshopporna gnisslade skärande på terrasserna, vid vattensamlingarna kväkte grodorna och överröstade alla andra ljud. Han kunde se palmkronorna röra sig i nattbrisen. De sjöng också, fast det inte hördes. Han visste att från honpalmernas brandgula plymknippen föll dadlar då och då rasslande ner mot marken. Men det hördes inte om man inte var helt nära. Deras oas av palmer sträckte sig mycket långt utmed dalsidan. Överallt där vatten sipprade ut ur berget hade hans folk byggt terrasser, där kvinnor och män arbetade sida vid sida med jordbruket. Där den slutade tog pinjeskogen vid igen fra till nästa palmoas och nästa, ända upp till Vita Klippan under Hanac.

I Bentagays oas fanns inga grottor. De som odlade den svarta bördiga jorden där , levde i hus av stenar och jord. Men jusen var lika bra som grottor. De var svala på sommaren, när solen var het, och varma på vintern, när nätterna var svala. Riktigt kallt blev det aldrig, trots att oasen låg högt ovanför havet. Inte så högt som Hanac, den bergiga öns högsta delar. Hanac som också var namnet på himlen, där Acoràn fanns. Bentagay hade vallat familjens getter och får långt bort från hembyn. Ända upp till Vita Klippan hade han varit. Molniga dagar försvann den in i himlen. En gång hade han vandrat ända ner till havet. Dess vågor kom rullande mellan guanchernas öar, ända från det vidsträckta fastlandet. Det berättades att där fanns det människor svarta som kol och med hår lika krulligt som fårens.

Men aberican, de svarta, levde längre bort än deras egna fränder. På fastlandet fanns nämlingen folk som talade ett språk likt deres eget, berättade de gamle. Ett folk med antingen ljust solblekt hår och blå ögon eller med svart hår och ljusbrun hy. Precis så såg de själva ut här på öarna. De var alla samma folk. De var guancher, människor. Nu kunde inte Bentagay ta sig ner till havet längre. Det var förbjudet att följa folken i dalbottnen för långt åt det hållet. Där hördes yxhugg dagligen, då inkräktarna högg ner pinjerna närmast havet. Om Bentagay gick dit, kunde han bli upptäckt och tillfångatagen.

Han var rädd för det precis som alla andra. Men havet lockade med sin blå och gröna färg och sitt vita skum, som prydde vågorna. I månskensnatten drömde han om havet. Han tänkte att i morgon skulle han följa floden så långt han kunde. Han visste en liten bergshöjd från vars topp man kunde se det. Berget låg vid den lilla oasen, som guancherna övergivit då inkräktarna björjat göra räder dit upp med sina hästar.

Bentagay hade aldrig sett en häst. Men han hade hört talas om dem. För länge sedan trodde man att det var ett djur med två huvuden och två kroppar, ett vidunder från inkäktarnas land. Nu visst man överallt att det var ett djur. Djuret hette häst och inkräktarna red på det för attt slipp gå.

-Fikonen borde vara mogna i oasen därmere, tänkte Bentagay. Om inte inkräktarna plundrat träden ska jag plocka. Bentagay var så djupt försjunken i sina tankar att han inte märkt hur långt de hunnit. Förvånad såg han att de var framme. Hans familjs hus låg närmast källan, han kunde höra den porla om han lyssnade noga. Här svajade palmkronorma högt över terrasserna och här delade huvudstigen upp sig i flera små stigar, som var ovh en ledde till ett hus. Grannarna sa god natt och deras ryggar slukades nästan genast av den nattmörka växtligheten.

Bentagays mormor öppnade dörren till sitt hus, innan hon bjöd de sina att stiga in:

-Så är vi hemma, mina barn, sa hon.

Därinne var det alldeles svart, men Bentagays fötter hittade fram till bädden av pinjebarr och djurhudar. Trött sjönk han ner på den och drog fårfällen över sig. I mörkret hörde han sin mamma stöka. Genom springorna i dörrens grova plankor strilade matta månstrålar in, men mörkret svalde dem, innan de lyst upp någonting.

-Mormor är kvar därute, tänkte Bentagay. Hon sitter på palmstocken och funderar över vad rådmännen sagt.

Han visste att hon arbetade medan hon tänkte. Vant flätade hennes fingrar de vita palmblansstråna till en väska, elelr till en kjol eller till en matta, medan månen vandrade över himlen i sin riktning mot morgonen.

På farlig mark
Bentagay vaknade långsamt. Dörren till huset stod öppen. Frisk luft letade sig fram till hans näsborrar och fyllde sakta hans kropp med förväntan. I dag hade han ju tänkt följa flodravinen fram till den lilla oasen där man kunde se havet.

Utanför var det mörkt. I inhägnaden en bit från huset bräkte getterna gällt efter att bli mjölkade. Han låg stilla och lyssnade på ljuden medan han såg mörkret vika undan och ersättas av en mörkgrå ton som ljusnade alltmer.

Han kunde se nästan hela rummet nu. Systrarnas bäddar var tomma. De var ute hos getterna med mormor och mamma. Själv kunde han ligga längre. Det var hans förmån. Inte förrän de kom tillbaka med mjölken behövde han gå upp.

Ändå resta han sig ur bädden och steg ut på den rensopade planen utanför huset.

-God morgon, ropade han bort mot inhägnaden och fick genast svar.

Sedan följde han den brant lutande stigen, som ringlade sig mellan de grova palmstammarna, ner till källan, där vattnet i en stark båge strömmade ut ur berget. Han klädde av sig och tvättade sig medan himlen ljusnade. Bergen syntes om en grå massa på andra sidan dalen. Inom en stund skulle han urskilja kedjans topplinje skarpt och se konturerna av varenda liten backravin som grävde sig ner mot dalen. Småhuttrande klädde han sig och steg ut på avsatsen ovanför grannfamiljens terrasser för att se floden blänka längst ner i dalen. Omkring honom kvittrade fåglarna. Med vana ögon följde han deras flykt till bona i palmernas kronor.

-Hur ska jag kunna lämna detta, tänkte han. Det är ju mitt liv.

Lika nedstämd som den grå gryningen gick han tillbaka till huset. På gården stökade mormor och mamma med sina kärl. Hans systrar satt redan vid mortlarna, där de malde säden med stora äggformade stenar.

Själv tog han ner sin lerskål från nischen i väggen. Hans mor hällde den nästan full med getmjölk när han höll fram den, men han blandade själv i gofion. Långsamt drack han den spenvarma drycken och åt en bit ost och några soltorkade fikon.

Ovanför dalen hade himlen blånat. Vita strimlor av moln gled lågt in över den från kusten. I öster hade himlen färgats ljusröd över bergsryggarna och snart skulle också solen bli synlig.

En stund senare gav han sig av. Getterna rusade ivrig ut ur inhägnaden med fåren medan han själv stod kvar. Han styrde in dem på stigen mot berg fortet. Litet senare, när stigen delade sig, var han före dem igen, och drev djuren tjoande nerför dalsidan så att de skulle förstå att de var på väg mot floden.

Det tog tid. Getterna kände marken lika bra som han. De visste var de godaste växterna fanns och de ville dricka redan här uppe, trots att det fanns hur mycket vatten som helst längre ner. De trilskades och försökte ta omvägar förbi honom.

- Försök inte, skrek Bentagay. I dag är det jag som bestämmer!

I den ena handen höll han den långa staven. Den användes inte bara för att mota djuren med, den var också till hjälp då man snabbt behövde ta sig nerför en brant bergssida. Nu behövde han genskjuta djuren där stigen delade sig ännu en gång. De skulle försöka ta den övre stigen, som ledde till en källa, om han inte hindrade dem. Därför stötte han staven, som var mer än dubbelt så lång som han själv, i marken och svingade sig iväg. Hans kropp gjorde en bågfärd genom luften. Den slutade i en mjukt knäande rörelse långt nedanför när han landade på stenen som var ögonmärket. Redan hade hans spanande ögon hittat nästa nedslagsplats. Staven stöttes i marken och Bentagay for iväg igen och igen och igen nerför branten tills han nått fram till stället där stigarna korsades.

Det här sättet att förflytta sig gick fort. Det dröjde innan de första djuren hann fram. När han väl fått in dem på rätt väg följde de andra efter utan tvekan. Nu var stigen bred och väl underhållen ända ner till floden.

Ändå tog det tid. Solen hade börjat jaga bort skuggorna från bergssidorna innan han var framme vid floden. Båda getterna och fåren hade trilskats och envisats med att snappa åt sig växter utmed vägen, fastän de växte frodigare längre ner. Ibland gav sig getterna på träden. Då måste han vara påpasslig och mota bort dem med staven. Ett par gånger mötte han stammedlemmar på stigen och eftersom han var yngst måste han stiga åt sidan tills de passerat. Strax innan han nådde dalbottnen mötte han en kvinna. Han hade gått försjunken i tankar och inte sett henne, när hennes varningsvissling skar genom luften. Genast steg han av stigen, med ryggen åt den och kvinnan, och sa inget förrän hon först hälsat på honom. Det vore skamlöst av honom att möta hennes blick ansikte mot ansikte.

Rappt och vördnadsfullt svarade han på hennes frågor vem han var dotterson till, vem som var hans mor, vilka som var hans morbröder innan han kunde fortsätta.

Nere i dalen stannade han en stund vid fiskmjärdarna och lät djuren dricka. Sedan drev han ihop dem igen och fortsatte genom det trånga passet nedanför bergsfortet.

Det hade regnat rikligt den här vintern. Floden var bred och forsade skummande grund mellan de lodräta bergssidorna. Det var knappt han och djuren kunde passera. Väl på andra sidan vidgade sig dalen och marken var täckt med grönt frodigt gräs. Ändå drev han djuren vidare. I tankarna hade han sett ut den plats där han skulle lämna dem och beta medan han själv drog vidare mot den lilla oasen.

Bentagay roade sig med att hoppa från sten till sten i strandkanten utan att blöta ner fötterna. Då och då tvingades han ta staven till hjälp. Andra gånger avbröt han leken när han hittade gröna fläckar med färsk mynta, som bredde ut sig på skuggiga ställen i närheten av vattnet. Han repade av stora knippen och stoppade ner i palmblandsväskan som hängde över axeln. Ibland hittade han stora stånd med vattenkrasse, som var god att äta färsk. Efter att ha proppat munnen full några gånger, märkte han ut platserna med ögonen för att komma ihåg var de låg.

Då och då jagade han på djuren, som var ovilliga att flytta sig från allt detta goda bete, tills han nådde fram till den skyddade dalgång, där flera små dalar förenades i den stora. Där lämnade han djuren och fortsatte ensam i riktning mot havet.

Solen brände på hans huvud och nacke. Luften flimrade i brist på vind. Flera gånger stannade han och sköljde av sig i floden för att friska upp sig. Då hittade han vattenslipade runda stenar och slungade pricksäkert iväg dem mot olika mål. Han var nästan lika skicklig som en vuxen. Det enda som fattades var den rätta kraften i armen. Ett par särskilt bra stenar sparad han och stoppade ner i väskan. Så smalnade dalen igen. En bit framför honom låg den fortfarande i sval skugga. På andra sidan detta pass låg oasen. För säkerhets skull drog sig Bentagay in mot bergssidan. Han följde den tätt intill klippväggen för att inte upptäckas av eventuellt spanande ögon.

Nu syntes den lilla oasen framför honom. Bentagay stannade vid klippväggen. Ena handen vilade på den, som om han ville hålla sig kvar i den välkända. Sökande lät han blicken glida mellan palmstammarna och fruktträden. Den svepte över de låga terrasserna, som låg brunbrända i brist på skötsel, och fram mot grottorna, som var utgrävda i berget. Han kunde inte se alla. Ovissheten fick hjärtat att banka hårdare i kroppen. Hans andetag var grunda och snabba.

-Ingen rök, tänkte han, när hans näsborrar sökte efter avslöjande lukter i luften. Ovanför palmkronorna svävade ett korppar. Han iakttog deras flykt för att se om de ryggade för något, om de hastigt steg högre eller utstötte varningsrop. Men korparna uppträdde normalt.

Efter en stund försvann Bentagays upphetsning. Nästan otåligt rusade han från klippblock till klippblock. Bakom varenda ett stannande han och lyssnade igen och såg sig omkring.

Till sist nådde han fram till berget bakom oasen. Det var inte alls högt, men däruppifrån skulle han i alla fall kunna se havet utan att solen stack honom i ögonen. Målmedvetet klättrade han uppåt utan att för ett ögonblick släppa oasen nedanför med blicken. Men allt han såg var gamla spår efter byborna som tvingats därifrån. Allt han hörde var det avlägsna bruset från floden och ett och annat torrt rasslande från en ödla, som snabbt kilade iväg för att sätta sig i säkerhet under en sten.

Han nådde toppen av berget. Liggande på magen kunde han se ut över krönet. Koboltblått bredde havet ut sig i fjärran och flöt samman med himlen vid horisonten. Trots avståndet tyckte han sig svagt kunna känna dess lukt.

Bentagay låg stilla länge. Han kände Majec, fager sol, bränna. Tankarna flöt mot havet, mot strandens sand och stenar och de rullande bränningarna. Det var som om han var där igen, som om han vadade ut i vattnet och återigen kände den salta smaken mot läpparna.

Han var äldre nu. Han tillhörde inte längre de korthåriga, de som aldrig utmärkte sig genom goda och nyttiga egenskaper och därför måste hålla håret klippt. Han drömde att han hade axellångt hår och skägg som sin far och många andra män i stammen. Bentagay tittade ner i dalen under sig. Någonting hade fått honom att sluta drömma. -Än har jag kort hår, tänkte han. Kanske jag aldrig får bära det långt. Kanske jag gör så många dumma saker innan jag blir vuxen att jag alltid måste klippa mig. Då kan jag lika gärna gå i lära hos slaktaren eller hos balsamerarna.

Han ryste vid tanken. Han ville också bli respekterad. Han ville uppnå rätten att bära långt hår och skägg. Det hoppades han precis som alla andra pojkar i hans ålder. Han ville tillhöra de förnämsta. I deras krets upptogs man bara om man strävade efter det, om man inte föll för frestelser, och om man utvecklade sina bästa egenskaper. Med ens mindes han. Inkräktarna var ju här. Han kanske aldrig skulle uppleva den dag då håret fick växa. Tanken tyngde honom, men inte så mycket att det svaga ljudet bakifrån undgick hans medvetande. Hastigt vände han sig om.

Bentagay fick en chock. Allt stod stilla inom honom. Nedanför berget, precis där han börjat gå upp, stod en inkräktare och spärrade återvägen. För första gången stod han öga mot öga med en av dem som ville underkuva hans folk.

Mannen var märkligt klädd. På huvudet bar han en underlig mössa, som blänkte och gnistrade i solen och som slutade i en spets en bit ovanför ögonen. Den ärmlösa skjortan, som satt ovanpå de andra kläderna, blänkte också och verkade alldeles stel. Inkräktarens skor löpte upp till låren, som var klädda i hosor och som försvann in under ett veckat höftskynke.

I handen höll han en konstig käpp, som han pekade på Bentagay med. På marken hade han lagt ifrån sig en lång stång som liknade en yxa. Men det var inte en sten som satt däruppe i ena änden utan någonting annat som blänkte lika mycket som mössan.

Mannen därnere öppnade munnen. En ström av oförståeliga ljud vällde fram. Bentagay satt tyst. Rädslan släppte sakta taget. Så omärkligt som möjlig grep hans hand en av stenarna i väskan. Utan att resa sig slungade han hastigt iväg den.

Klang!

Stenen hade träffat precis där han siktat. I huvudet på mannen. Men med ett klingande ljud studsade den bort. Bentagay blev rädd igen. Han kunde inte röra sig då mannen klättrade upp mot honom. Först när inkräktarens hand grep tak i hans arm tänkte han på staven och möjligheten att fly.

Det var redan för sent då. Benen vek sig som palmblad under honom när han rycktes upp på fötter. Inkräktaren mera släpade än ledde honom nerför sluttingen. Kassen hann han snappa åt sig, men staven låg kvar där han lagt den.
Del 3:

Fritagningen
När de tagit sig nerför berget, släpade inkräktaren pojken med sig mot palmdungen. Hans fingrar kramade så hårt om Bentagays överarm att musklerna domnade. Vid minsta otakt i rörelsen från Betagay gjorde inkräktaren ett smärtsamt ryck, som släckte allt hopp om att kunna göra sig fri.

Oroligt flackade Bentagays blick omkring. Han kunde inte se flera inkräktare. Men inne mellan palmstammarna eller inne i grottorna kunde flera dölja sig. Det var troligt för det sas att de aldrig färdades ensamma. Rädslan växte inom honom. Han hade hört talas om inkräktarnas grymhet. Hade det inte varit för insikten att han själv tagit sig hit, trots att det var förbjudet, skulle tårarna stigit upp i ögonen på honom.

Jag kan bara skylla på mig själv, tänkte han. Plötsligt smällde det till. Det var en dov smäll och Bentagay uppfattade omedelbart vad om hänt. En grov kantig sten hade träffat inkräktarens andra arm, som höll vapnen.


Samtidig som mannen skrek till släppte han greppet om Bentagays arm. Så fort han insåg att han var fri, satte han av. Snabbt dök han in bakom ett stort lavablock och i skydd av det sprang han nedhukad mot nästa. Hela tiden höll han riktningen mot passet medan inkräktaren vrålade bakom honom.

Så hördes flera röster som skrek på det främmande språket. De kom från palmdungen. Det uppfattade Bentagays tränade öron utan att han behövde vända på huvudet.

Men plötsligt insåg han att passet var en farlig flyktväg. Han hade gjort ett misstag och slösat bort dyrbar tid. De skulle förfölja honom genom det. Eftersom bergssidorna stupade lodrätt längs floden en lång bit upp i dalen, gällde det att springa. Han hade bara sin egen snabbhet och uthållighet att lita till. Det skulle inte räcka långt om inkräktarna var lika snabbfotade som de bästa löparna i han egen stam.

I stället gjorde han nästan helt om och började springa mot en brant buskklädd ravin mitt emot den plats där inkräktaren gripit honom. Sista biten dit låg öppen och oskyddad. Utan att våga ge sig tid och se sig om ökade han farten och rusade rakt mot målet.

-Acoràn, tänkte han, skydda mig mot inkräktarens onda öga.

Då kom nästa smäll. Nu var det inte ljudet av en sten som slog i. Det var en annan sorts smäll. En öronbedövande kort och skarp knall, som genast fick rullande ekosvar i dalen. I ögonvrån såg han jord och småsten vid sin sida, som slets upp av kraften inkräktarna slungat efter honom.
Han visste att knallen kom från eldslungan. Bland guancher var vapnet redan legendariskt. Man sade att inkräktarna fått det till skänks av de onda makterna. Det sades att vapnet fick friska män att falla döda ner utan att inkräktarna ens behövde komma nära dem.

Ögonblicket efter nådde han fram till ravinen. Han kastade sig in bland buskarna. Krypande på alla fyra tog han sig uppåt så fort han någonsin kunde. Jord och småsten rann och föll neråt efter hans händer och fötter. Men han saktade inte farten. Vant undersökte hans ögon marken medan han klättrade. Han fick inte ta stöd på någon lös sten, som kunde få honom att rasa nedåt.

Till sist gav han sig tid att stanna i skydd av ett litet klippblock. Nu vågade han titta neråt. Tungt flämtande såg han att han hunnit högre än han trott men under honom var flera inkräktare på väg uppåt efter honom. Bentagay fortsatte genast.

-Måtte inte eldslungan finna mig, tänkte han.

Det var fortfarande en bit kvar till krönet. Nedanför kom inkräktarna efter honom. När en av dem höjde eldslungan, kastade sig Bentagay ner bakom en sten. Den räckte knappt till att skydda honom och han tryckte sig hårt mot den solvarma marken och blundade. Men det kom ingen smäll. I stället hörde han männen närma sig. Då han öppnade ögonen, var de redan för nära för att han oskyddad skulle våga sig upp den sista biten.

Förtvivlat satte han hälar och fingrar i marken. Han rev upp och slängde jord och småsten med dem utan att ens märka att han gjorde sig illa. Stenarna rullade och studsade neråt. Upphetsade skrek inkräktarna ut varningsrop när Bentagay satte fötterna mot den stora stenen. Med ryggen som stöd mot marken fick han den att vippa till och börja rulla. Långsamt först och sedan allt snabbare.

Dånet från stenen och allt den rev med sig på vägen, blandat med inkräktarnas skrik, ljöd i han öron då han på alla fyra klättrade den sista biten upp till krönet. Han vände sig aldrig om, utan rusade vidare över den steniga och tistelbevuxna marken tills hans lungor var nära att sprängas. Först då sjönk han utmattad omkull, fortfarande med öronen på helspänn efter ljud som skulle tvinga upp honom igen.

Långsamt lugnade andningen ner sig. Den brännande känslan i lungorna försvann. Ben och armar hade ännu inte fått tillbaka kraften efter ansträngningen, kroppen hettade och händer och fötter var över sållade med småsår.

Rädslan fick honom på fötter igen. Rädslan för att inkräktarna skulle ta vägen genom passet och komma fram till den plats, där han lämnat djuren. Det fick inte ske. Hittade de dem skulle de först hamna på kusten och sedan i inkräktarnas magar.

Bentagay hade knappt börjat gå, då ett plötsligt ljud hördes bakom honom. Förskräckt vände han sig om. Det var inga inkräktare. Ett par stamfränder stirrade strängt på honom. Deras långa hår låg i fuktiga slingor runt ansiktena och skvallrade om att de ansträngt sig för hans skull.

Bentagay sänkte blicken. Hans röst var inte sig lik då han började tala. Tonen var matt, färgad av en ny och skrämmande insikt.

-Tack för att ni kastade stenen på inkräktaren, så jag kunde fly, sa han.

-Du var dumdristig, Bentagay, sa den äldre av männen. Vi såg dig aldrig komma, utan upptäckte dig först när det var för sent, när du redan var tillfångatagen.

Det fanns inget av ögonens stränghet i mannens röst. Den var mild som vintersolens strålar, när de inte orkade igenom Hanacs tjocka molnmassor.

-Det var vår plikt att frita dig, sa den andre mannen. Men för din skull utsatte vi oss för onödiga risker. Som du förstår hade det varit bättre om inkräktarna aldrig anat sig till att vi var där.

Skammen brände i Betnagays ansikte. Han tvingades sig själv att höja blicken och se på sina stamfränder.

-Jag är ledsen, sa han. Jag visste inte att ni var där.

Männen stod tysta med slutna ansikten. De gav Bentagay tid att själv lyssna till sina ord. Minnet av dem fick hans kinder att hetta ännu mera. Än en gång sänkte han blicken. Den här gången fick han spärra upp ögonen för att tårarna inte skulle bryta fram.

Nu hördes den yngre mannens röst. Skarpt uttalade den vad Bentagay redan förstått.

-Allt får inte barnen veta. Men någon gång ska du bli vuxen och du borde förstått att vi följer inkräktarnas rörelser i våra dalar. För att undvika sånt här har vi förbjudit dig att driva dina djur hitåt.
Bentagay stod kvar i samma ställning. Inte ens när han hörde männen ge sig av, såg han upp.

-Snart vet alla om det, tänkte han. Jag kommer alltid att få bära håret kort.
Del 4:
Drömmen
Förkrossad återvände Bentagay hem med sin hjord efter händelserna nere i oasen. Full av självförebråelser, han förstod hur korttänkt han varit, berättade han vad som hänt för mormor och mamma. Sin far fick han inte tag på då.

Männen som bistått Bentagay, återvände inte tomhänta till Vindarnas Grotta i bergsfortet. De bar på en svårt skadad inkräktare, som fått en törn av den rullande stenen som Bentagay satt i rörelse nerför branten.

Inkräktaren var så skadad och hans medvetslöshet så djup att hans landsmän plundrat honom in på bara kroppen. De hade lämnat honom efter sig i tron att han var död. Men guancherna visste mer om krossår i huvudet än de. Mannen skulle kanske kunna botas av deras läkekunniga. Enligt hävd var det deras skyldighet att ta hand om skadade fiender. Efter bästa förmåga måste de försöka återställa hans hälsa, så att han en dag skulle kunna återvända till de sina. Detta var människan skyldig människan.

Men sedan inkräktarna börjat översvämma deras öar, fanns det redan många guancher som glömt denna urgamla sed. Kanske de smittats av de onda tankar som vinden förde bort från inkräktarnas befästningar.

-Låt dem vi skadar i strid ligga och dö i den brännande solen, sa de. Lämna deras kroppar åt flugorna att kläcka larver i. Så behandlar de oss, skall vi bota dem och sända tillbaka dem, så att de än en gång kan vända sina eldslungor mot oss?

Tyngd av sorg vilade Bentagay den kvällen på sin bädd av pinjebarr. De molande tankarna följde honom in i sömnen. De piskade upp en dröm ur hans undermedvetna, såsom vinden piskar upp havet.

För evigt korthårig stod Bentagay inför sitt folk. Ingen tittade menande på honom. Ingen förebrådde honom med ord. Men kraften i folkets tankar var så stark att den drev honom, som vinden driver vågorna, mot balsamerarnas grotta. Där måste han börja som lärling i det föraktligaste av yrken.

Han rev och klöste marken för at finna fäste på vägen dit, för att slippa få själ och kropp inpyrd med lukten av död. Vid det stora drakblodsträdet, vars sav ingick i balsamerarnas hemliga salvor, fick han tag i en knotig gren. Där hängde han sög fast med all den styrka hans kropp kunde uppbåda.

Ur balsamerarnas grotta, som låg alldeles ovanför hans huvud, tittade deras stormästare ut. Hans rakade skalle var hisklig att skåda då han försökte fånga Bentagays blick.

-Bentagay, välkommen, lockade han. Vårt hantverk är illa sett, men det rycker mycken glädje att hjälpa våra döda att bevara kroppen på färden till dödsriket. Kom, Bentagay, jag ska lära dig alla mina hemligheter!

Bentagay kämpade emot kraften i folkets tankar och stormästarens ord. Om han lyssnade skulle fingrarnas grepp om drakblodsträdets gren tappa taget. Då han lyckats vrida huvudet bort från grottans öppning, såg han sin mormor vända sitt ansikte mot honom.

- Mitt barn, sa hon, och använde de ord med vilka guanchernas klanmödrar tilltalar de sina.

Nu kunde han känna hennes hand på sin arm fast hennes armar hängde utmed sidorna. Hennes röst kom tillbaka, närmare nu, stärkare. Då trängde medvetandet in i bilden och sa honom att han drömde.

När han slog upp ögonen satt mormor där med handen på hans arm. Det var den handen som trängt in i drömmen och suddat ut balsameraren. I skenet från en talgdank såg han hennes ögon blänka oroligt.

-Mitt barn, sa hon. Du kved och slog omkring dig i sömnen. Men det var inte bara därför jag väckte dig.

Hon gav honom tid att sätta sig upp innan hon fortsatte:

-Caitafa, din far, har skickat bud efter dig. Du ska möta honom i Vindarnas Grotta.
Del.5:

Inkräktaren
Under den mörkaste delen av natten vandrade Bentagay ensam mot Vindarnas Grotta. Aldrig hade hans kropp känts så tung som nu, inte ens vid flykten från inkräktarna. Benen ville knappt bära honom. Hade inte kraften i faderns befallning varit så stark, skulle han fallit omkull och blivit liggande.

Till sist nådde han fram. Trappsteg efter trappsteg klev han uppför den sista biten till grottmynningen. Där väntade hans far. Tyst tog han emot honom och tecknade åt honom att följa med.

De gick tvärs igenom Vindarnas Grotta till öppningen åt den andra sidan. Sedan följde de stigen på bergsfortets baksida förbi grotta efter grotta tills de nådde fram till den som de läkekunniga använde. Jordgolvet därinne hade under århundradenas lopp mättats med blod, både från dem som botats och dem som härifrån anträtt resan till dödsriket.

De steg in. På väggarna och från taket hängde torkade växter, som gav ifrån sig en för Bentagay ny och sällsam doft. I nischer och i håligheter stod både stora och små lerkrus. Bentagay såg mortlar av trä och sten. På en eld vid ingången kokade vatten och på knutna palmbladsmattor utmed ena grottväggen satt de läkekunniga. Deras stormästare, en reslig man med kort gråsprängt skägg och krulligt svart hår så långt att det räckte till axlarna, reste sig och sa:

- Ni är väntade.
Så såg han ner på de läkekunniga och fortsatte:
- Det är tid att börja.

De läkekunniga reste sig. Var och en visste exakt vad som skulle göras och slukades omedelbart av sin syssla. Två träbockar bars fram och ställdes mitt på golvet. Från ett annat rum, i det inre av grottan, kom två läkekunniga med en bår, som lades på bockarna. Samtidigt tändes pinjebloss och talgdankar till grottan var lika upplyst som om det varit mitt på dagen.

Bentagay stod tätt bredvid sin far och följde det som hände med sinnena vidöppna. En gång hade han bragts ur fattningen och ryst till, trots att han hade värmen från elden i ryggen. Det var när han sett vem som låg på båren. Det var inkräktaren. Den som tagit honom till fånga. Han kände igen honom, fast han var helt naken och utan den underliga huvudbonaden som fått Bentagays sten att studsa.

Bentagay kunde inte ta ögonen från den djupt medvetslöse mannen. Han såg på det levrade blodet som en av läkarna nu tvättade bort med varmt vatten. Det var blod över hela hans kropp, mest på huvudet. Plötsligt hörde han sin far högt uttala det han själv tänkte.

- Detta gjorde stenen du satte i rullning, Bentagay. Bakom såren finns du.

Caitafas röst tycktes vara signalen för stormästaren att vända sig mot dem. Han hittade Bentagays blick och höll fast den. Samtidig samlade han ihop sitt hår till en svans i nacken och knöt om det med en läder remsa.

- Stammen har funnit skäl att kalla hit dig, Bentagay, började han.

Stormästaren lät orden hänga kvar i luften medan han vände bort huvudet och tecknade till en av männen att bära fram vatten. När han sedan noggrant tvättade händerna och armarna, gav han då och då Bentagay forskande blickar.

Till sist fortsatte han:
-Inkräktaren är svårt sårad. Kanske överlever han, kanske inte. Vi har tagit hit dig för att du gav dig iväg mot havet. Acoran vakade över dig. Han lät dig undkomma, men han lägger nu denna man inför dina ögon. Kanske vill han tala om för dig att ingen är mer ensam än den som bryter mot stammens lagar och påbud. Kanske vill han dig något annat. Må utgången av trepaneringen visa ditt öde!

Bentagays blick vilade i stormästarens. Men han såg honom inte längre. Tåra hade trängt upp i ögonen och skymde sikten. Han förstod att stormästaren vänt sig bort från honom, när han hörde hans röst igen.

- Getfettet! befallde han.
Då slappnade Bentagay av och blinkade. Några tårar rann nerför kinderna och sedan var blicken klar igen. Han såg en lerkruka lyftas från elden och bäras fram. I den kokande bubblande getflott.

- Och knivarna, fortsatte stormästaren.
Genast var en annan man där med skarpslipade stenknivar på en bricka. Stormästaren valde ut en och doppade ner den i det kokande getflottet. Sakta lyfte han upp den igen, slöt ögonen, och höll upp kniven i luften samtidig som han mumlade något.

Han böjde sig ner över inkräktarens huvud, som en av läkarna höll i ett stadigt grepp. Raskt snittade han upp huvudsvålen och vek undan den. Genast var en annan man där, som med vingpennan från en skogsduva penslade på en salva, som fick det frambrytande blodet att stilla sig.

Huvudskålen låg benvit och blottad. Ett tydligt krossår avtecknade sig skarpt mot den släta ytan.


- Här, sa stormästaren, och rätade på sig, har benet krossats och benflisor trängt in i hjärnan.

Återigen stod mannen med krukan med det kokande getflottet framför honom. Stormästaren valde ut en annan kniv, doppade den i flottet, och tog sedan en avlång sten, som också låg på brickan.

Med verktygen i handen böjde han sig åter över inkräktaren. Snabba korta slag med stenen drev kniven i en liten cirkel runt brottytan i varv efter varv utan att stormästaren visade tecken på trötthet.

Bentagay förstod hans skicklighet och beundrade den. Spänningen hade gripit honom totalt. Han insåg två av farorna med operationen.

-Ett oförsiktigt slag, en ryckning i armen driver ner kniven in i mannens huvud och släcker hans ande för gott, tänkte han.

-Men kniven, pådriven av stenen i stormästarens hand , gick osvikligt runt, runt.

- Eller också lossnar en bit, eller hela benplattan, för hastigt och ramlar ner, tänkte han.

I samma ögonblick rätade stormästaren på sig en tredje gång. Ännu en ny medhjälpare räckte honom nu en fiskbenstång, vars spets han snabbt doppade ner i det bubblande getflottet. Sedan förde han ner den mot inkräktarens skalle, lirkade in en spets under benplattan och lyfte bort den. En fjärde gång rätade stormästaren på sig och räckte benbiten till en av sina läkarbröder.

Rena den från det levrade blodet på undersidan sa han. Täta sprickorna med benläkesalvan, blandad med benmjöl. Låt sedan elden slicka bort de onda andarna från benbiten så fort jag ber att få tillbaka den.

Stormästaren tycktes ha sagt detta mer för att undervisa än för att hans medhjälpare inte visste vad han skulle göra. Flera av de yngre männen följde nu noggrant hans händers arbete. Andra lutade sig närmare stormästaren.

Åter renade stormästaren fiskbenstången i det bubblande getflottet och, oändligt långsamt, förde han ner din i det öppnade hålet i inkräktarens skalle. Benflisa efter benflisa fiskades upp. Bentagay räknade till fyra stycken av olika storlek. Varje flisa hölls fram så att alla skulle kunna se.
-Nu! Sa stormästaren plötsligt.
Hastigt, men med väl avvägda rörelser, renades den iordningställda benbiten i eld. Den räcktes över till stormästaren med tång. Utan att vidröra den med fingrarna, satte han den på plats med ett belåtet grymtande.

Sedan vek han huvudsvålen tillbaka igen. Andra läkare sydde ihop hudflikarna, innan några andra tog vid och förband inkräktarens huvud med rökta blad.
Nu vände sig stormästaren mot Bentagay och hans far, men det var på Bentagay han tittade när han sa:
- Vi läkare har utövat vår konst efter bästa förmåga. Acoràn beslutar om inkräktaren ska dö hos oss eller få återvända till de sina.
Bentagay nickade. Hans ögon lyste av tacksamhet och tillförsikt. Hur skulle inkräktaren kunna dö efter att ha genomgått det han just sett?
- Om han vaknar, när kommer det ske? Frågade Bentagay.
Stormästaren så fortfarande på honom. Men då han svarade vände han sig bort.
- I morgon kanske, eller om ett par dagar.
I Bentagays huvud grodde hoppet så som sädeskornet gror i jorden. Hela vägen hem, genom pinjeskogen och igenom palmdungen, gick han tyst bredvid sin far och hoppades.
Om Ancoràn låg inkräktaren leva var det ett tecken. Var det inte det stormästaren antytt? Ett tecken på att Bentagays hår trots allt skulle kunna få växa sig långt; att han inte skulle förpassas till de skändligaste yrkena.
Hoppet växte sig allt starkare. Han gödslade det omsorgsfullt med sina slutsatser. Hade han inte fått åse trepaneringen? Det kunde bara betyda en sak; ödet hade valt en väg åt honom genom att nagla fast honom vid de händelser som satt stenen i rullning. Det måste ha funnits en mening med det. Den meningen hade stamrådet sett då de sammanträdde.
Det var lätt att se hur de resonerat. Om inte Bentagays sten skadat inkräktarens huvud, hade ingen trepanering ägt rum. Eftersom den blivit av, måste det betyda att Acorán ville göra honom tydlig inför stammen. Det var Acoráns sätt att rikta uppmärksamheten på honom.
Överlever inkräktaren låter läkarna mig gå i lära hos dem, tänkte han.
Den andra tanken höll han ifrån sig. Den skulle ha skadat hoppet. Så fort den förstökte kila sig in i hans huvud, jagade han bort den. Kanske de var därför de kom tillbaka, gång på gång, enveten som en surrande fluga, när deras hus skymtade framför dem, sa han högt, med en besvärjande röst som inte var riktad till någon:
-Han kommer att överleva!
Hans far rörde vid hans axel och svarade:
Än vet du inget, Bentagay. Är ditt hopp för stort kan det krossa dig om det inte infrias. Försök att vänta med tålamod.
Bentagays hopp dog inte av Caitafas ord. Men det blandades med vanmakt. När han stred in genom dörren i huset var han beredd at möta sitt öde med jämnmod.

 
Del.6:

Havssnäckornas rop
Inkräktaren överlevde trepaneringen. Bentagay var rusig av lycka. Det var det enda han kunde tänka på de första dagarna. Hans framtida värv fanns inom räckhåll. Nu var det bara en fråga om tid innan läkarna skulle kalla honom till lärling och ta bort honom från familjens getter och får för alltid. Ingenting skulle längre vara som vanligt.

Men livet fortgick inte som vanligt i Adirajanac.I Galdar hade man bestämt att folket måste ta ställning till vad var och en skulle göra. Natt efter natt låg de levande ovanpå förfädernas begravningsgrottor för att söka råd hos deras slumrande andar. Man talade ofta och sorgset om det liv man höll på att förlora.

Förändringen undgick inte Bentagay, men han kunde inte hålla fast tankarna vid det för det nya som hänt honom. Redan drömde han om vad han skulle göra som läkare, om alla han skulle bota.

Varje dag drev han sina djur till läkarnas grotta för att se hur mannen tillfrisknade. Vad han såg var de läkta såren på hans kropp, inte hans beteende.

Mannen blev starkare för var dag som gick. Han var redan på benen och fick snart flytta in till ungkarlarnas grotta, där de som var hans väktare bodde.

Det andra ville han inte se.
- Mannen är inkräktare, tänkte han. De beter sig inte som guancher. De tänker inte som vi.

Ändå fanns det guancher som betedde sig som inkräktaren. Guancher som rullade planlöst med ögonen. Guancher vars kroppar ryckte okontrollerat och som stötte ur sig underliga ljud och skrik, som ingen människa kunde förstå.

De vettlösa. Acoràn hade hämtat till sig deras förnuft i förtid, men låtit kropparna fortsätta att vandra runt på Tamaran. Som han lät inkräktarens kropp fortsätta att finnas till.

En tidig morgon stod Bentagay åter nedanför väktarnas grotta med sina djur. Där uppifrån hördes stigande och sjunkande skrik. Han visste att de kom från inkräktaren.

Han skriker ut sin smärta, tänkte han. Han längtar tillbaka till sitt folk.
En väktare dök upp i grottmynningen och vinkade honom till sig.
-Kom upp, Bentagay. Läkarens stormästare är här. Bentagay spillde ingen tid. Full av förväntan rusade han uppför stigen till grottan. Därinne såg han inkräktaren sitta på en palmbladsmatta och vagga fram och tillbaka. Framför honom satt stormästaren på huk, med knäna brett isär, och med ryggen mot Bentagay. Men det var till honom han sa:
-Trepaneringen misslyckades. Hettan i inkräktarens kropp går inte att driva ut med läkande örter. Hans lidande blir bara större. Du kan gå nu, när du har fått veta.

Bentagay vände och gick. Ljuset i grottan var milt, men det dagsljus, som tog emot honom utanför var lika skarpt som innebörden i stormästarens ord. Tungsint samlade han ihop djuren och drev dem bort utom synhåll för grottan. Hela dagen fick de vandra fritt. Han följde dem.
Hans förhoppningar hade grusats. Hettan, som stormästaren talat om, kände han till. Han hade sett den förut och fått känna på den själv under sitt liv. Den var som om självaste Lia, sommarsolen, började glöda i kroppen. Nu hade han stormästarens ord på att ingenting kunde driva ut hettan ur inkräktaren.
Han formulerade tanken i några ord, lika barnsliga som förut, som innehöll hela hans olycka.
-Jag kommer aldrig att få bära håret lång.

Några dagar senare dog inkräktaren. Nyheten nådde Bentagay genom bud. En pojke, yngre än han själv, hade skickats iväg för att leta rätt på honom och berätta.
När Bentagay blev ensam igen grät han. Med ryggen mot ett knotigt fikonträd lät han tårarna strömma fritt. Han visste inte hur länge han suttit när han hörde den första havssnäckans rop. Eftersom getterna och fåren inte syntes, förstod han att det gått lång tid. När han reste sig för att kunna se bergssidan skymta mellan träden, såg han av skuggorna på dem att det var eftermiddag.
Snäckan hördes igen. Det rådde ingen tvekan om att det var en havssnäcka. Nu ropade flera snäckor. Det kunde Bentagay uppfatta när han sprang upp mellan två ljusbruna lavaklippor. Han spanade uppför bergssluttningarna för att få syn på blåsarna, men såg ingen. Molnen låg som en krans nedanför de högsta bergen, men snäcksignalerna hördes tydligare.
Snäckorna var mycket värdefulla, eftersom de aldrig spolades upp på Tamarans stränder. Men på fastlandets oändliga kust bortom Mahoh och Titeroygatra kunde man hitta dem. Deras bröder där borta förde dem med sig i sina båtar, då de besökte guanchernas kuster för att byta till sig deras mjuka och i brandgult och rött färgade skinn.
Kanske guancherna kärt sig av dem att öppna snäckans tillslutna ände och sätta läpparna till den och blåsa. På så sätt framkallades havssnäckornas rop, som hördes mer vida omkring än visselspråket.
Med ens hördes den första visselsignalen. Den kom också uppifrån, men närmare än snäckornas rop. Bentagay kunde urskilja vartenda ord. Meddelandet upprepades gång på gång:
-Vår guanarteme sammankallar sitt folk! Lämna hus och grottor! Möt upp vid berget Tirma!
Om och om igen upprepades det. Från grotta till grotta sändes budskapet, ända uppifrån Vita Klippan till de små byarna nedanför> begravningsberget.
Från dal till dal, över hela Tamaran, spreds meddelandet. Det nådde även kusten och de öron som förstod att tyda det. Inkräktarna kunde inte tolka det. För dem var det bara ett irriterande oljud, som kanske rent av blandades ihop med ljudet av passadvinden eller bränningarnas slag mot strandens klippor.

Bentagay och hans familj lämnade sitt hus redan samma dag, liksom alla andra i Adirajanac, för att bege sig till Tirma.

Marschen till Tirma
När det sista skymningsljuset tonade över i nattens mörker lämnade guancherna Adirajanac och gick igenom passet till Ayacata. Bakom dem låg dalen tömd på människor, men nästan alla djur fanns kvar. Där nere låg terrasserna med sin säd och sina grönsaker. Där låg den trygga grottan och marken som sett dem födas och leva.

Många i det långa tåget hade aldrig förr lämnat dalen. Nu skulle de övernatta i Ayacata. Där skulle de möta folk från de andra dalarna på södra Tamaran, fränder och vänner som också tog denna väg till Tirma.
Bentagays fötter sved och ömmade. De vassa stenarna hade gnagt sönder huden på ena foten så han haltade. Skinnsäcken, som innehöll en del av familjens förnödenheter, tyngde på ryggen. Palmstråväskan var fylld med packning och skavde mot höften vid varje steg. Trots att han var van att röra sig hela dagarna, var han trött och stel av vandringen uppför bergssidorna. ’han gick i tankar på den vindlande stigen. Ljudet av tunga andetag fyllde den kyliga luften både bakom och framför honom. Småbarn, som grät och kinkade, hördes över det regelbundna trampet. Andra sov djupt, burna av sina föräldrar. Orkeslösa gamlingar fick också bäras av starka män.
Precis som Bentagay var de flesta tysta, djupt försjunkna i tankar. Man undrade vad mötet vid Tirma skulle innebära. Aldrig förr hade ett påbud som det här gått ut över ön. Aldrig förr hade så många fötter vandrat mot samma plats.
Det hade heller aldrig behövts. Före Bentagays tid hade det funnits två riken på ön, vart och ett med sin guanarteme. Men sedan hade kungafamiljernas släktband vävts allt tätare tills de blivit till en och samma matta. Det södra riket, det han tillhörde, uppgick i det norra. Många i söder sa att man förlorat sin guanarteme. Andra sa att man vunnit en ny. Det rådde fortfarande delade meningar om det, men i kväll var alla på väg till sin guanarteme. Nu betydde inbördes misshälligheter ingenting; inte nu när inkräktarna kastat sin isskugga över deras liv.
Ingen, utom pojken som kommit med budet till Bentagay, hade med ett ord nämnt inkräktarens död. Ändå visste de flesta. Den igenkännande glimten i deras ögon, när de fick syn på honom, skvallrade om det. Men ingen, utom han själv, hade tid att ägna det en tanke.
För Bentagay var det fortfarande det viktigaste. Viktigare än marschen till Tirma. Visst undrade han, liksom de andra, vad som skulle hända. Visst oroade han sig, liksom de, men tankarna återvände alltid till inkräktarens död och till vad det betydde för honom personligen.
Stigen hade med ens blivit rak. Över dem hängde nattmolnen tunga. Strax innan de kunde se eldarna vid Ayacata, blev getterna och fåren oroliga. De hade släpats med som färdkost och bräkte varnande när de kände lukten av sina artfränders stekta kött. Trots tröttheten lämnade många ledet och började springa mot lägret.
Det var återseendets glädje. Oron glömdes, ögonen fick liv, men ansiktena behöll sina bekymrade uttryck. Allteftersom familjerna fann en lägerplats dämpades stämningen och blev ödesmättad igen.
Bentagays familj gjorde upp eld och sände efter en slaktare. Han tappade blodet ur deras baifo, deras bockkilling, och medan köttet stektes i elden, knådade de sin gofio med det droppande fettet och vatten till små bollar.
När de ätit rullade Bentagay in sig i sin fäll. Han kröp tätt intill sina systrar vid elden för att skydda sig mot nattkylan här uppe på världens tak. Det var varmt och skönt, tröttheten tog överhanden, och han somnade.
Han vaknade ofta under natten. Han behövde inte slå upp ögonen för att veta var han befann sig, utan lät bara den kalla luften strömma in genom näsborrarna som en påminnelse, innan han bytte ställning och huttrande domnade bort igen.
Strax före gryningen var lägret på benen. Innan solen klättrat ovanför molnen var människorna stadda på vandring igen. De följde de ringlande stigarna över Artenaradalen. De passerade under Tamadabas täta pinjeskogar. På eftermiddagen nådde de uttröttade fram till Tirma.
Del.7:

Hoppet till förfäderna
Det hade samlats fler människor vid berget Tirma än det fanns blommor på marken. Aldrig hade Bentagay kunnat föreställa sig att Tamarans dalar och berg befolkades av så många. Överallt talade man upphetsat om att guanartemen och översteprästen just anlänt från Galdar.
Hur Bentagay än sträckte på halsen för att få se en skymt av dem, kunde han inte upptäcka dem. Men han såg män och kvinnor var värdighet var så stor att han gömde sig bakom mormor för att inte träffas av deras blickar.
Bredvid honom satt han far och mor tätt ihop. Framför dem mormor, hans systrar, morbröder och deras familjer. En gång reste sig hans pappa och gick över till den släkt han var född i, men återvände nästan genast till dem. Hela tiden strömmade det till nya människor.
Plötsligt gick ett sus genom folkmassan. En man klädd i inkräktarnas kläder steg upp på talarstenen.
Han höjde händerna för att mana till tystnad.
-Mitt folk, började han. Under namnet Thenesor Semidán är jag född och under det namnet har jag regerat. Spanjorerna har gett mig ett nytt namn, Fernando Guanarteme, och under det vädjar jag till er: Lägg ner era vapen, gå ner till Galdar eller dö!
Hans röst hördes vida omkring i den stillastående luften. Mötte han något gensvar låg det väl dolt i människornas inre. En man, klädd i guanchernas kläder, hoppade upp på stenen. Jublet brakade löst och tycktes blåsa ner Fernando Guanarteme.
-Det er Bentejui…systersonen..vår guanarteme, vår guanarteme… Bentejui höjde händerna. Det blev dödstyst. Så började han tala. Han sa at hans morbror, Fernando Guanarteme, hade rätt när han påstod att inkräktarna kommit för att stanna. Deras antal var större än gräshopparna, som kom i moln från fastlandet och åt upp deras skördar. Men i motsats till gräshopporna tog de inte slut. De fortsatte att komma och deras beslut att kuva dem var orubbligt.
-De har ställt sitt villkor, sa han. De som inte går ner till Galdar och Guia kommer att vara fredlösa. Varenda guanche som infångas kommer skoningslöst att avrättas om han eller hon inte bekänner sig till den gud de kallar Dios och underkastar sig deras lagar.
Bentejui tystnade. Men nästan omedelbart fortsatte han: -Tamarans kuster är i deras händer. Samma vågor slår mot samma klippor, men den jord Acoràn gett oss är våldtagen. I alla bördiga dalar finns de.
Träd och palmer skövlas och blir till skepp, hus och fort. I jorden planterar de grödor från främmande världar.
Bentejuis röst tycktes växa sig starkare. Inte ett ord undgick Bentagay.
-Det finns ingen återvändo. Bara nya liv. Annorlunda liv, olika vårt gamla sätt att leva. Kanske finns något gott i det. Alla inkräktare är inte grymma och okänsliga. Detta är inte något försvar, för själv kan jag inte leva med dem. Jag tänker inte heller hålla mig undan på de otillgängligaste delarna av Tamaran för att fortsätta leva vårt gamla liv i oro och på lånad tid. Jag tänker gå till mina förfäder!
Ett sus föddes i folkmassan och svepte rakt igenom den. Förgäves höll Bentejui ut händerna för att tysta sorlet. Inte förrän översteprästen tog plats bredvid honom blev det tyst igen.
-Er guanarteme har talat, sa han. Också jag ska gå till förfäderna. Från dödsriket ska vi båda vaka över er som blir kvar.
Tamarans mäktigaste män böjde sina huvuden för folket. Sedan vände de sig om, klev ner från stenen, och vandrade mot klippan Ansite. Dess taggiga kam reste sig högt ovanför deras huvuden. På ena sidan stupade bergssidan lodrätt ner till marken ända från toppen. På den andra sidan, som också var brant, ringlade en stig uppåt. Utan att se sig om tog guanartemen och översteprästen in på den och började klättra.
Då förstod man. Då förstod alla vad de tänkte göra.
Folk reste sig och följde dem. Ibland en ensam person, man eller kvinna, ibland hela familjer samtidigt. Men de flesta satt kvar och följde dem med blicken.
Det var ett mäktigt tåg som klättrade uppför klippan. Deras röda och brandgula skinnmantlar lyste i den nedgående solens strålar. Bentagay överväldigades av en häftig längtan. Han ville också vara en i tåget. Guanartemens beslut var storartat, tyckte han. I ett slag skulle de lösa alla hans problem.
-Vad har jag på Tamaran att göra? Tänkte han. Jag måste ändå bära håret kort. Hos förfäderna får jag börja om.
Snabbt reste han sig och kryssade springande genom folkmassan efter tåget. De som satt kvar följde honom med blicken, det märkte han. Och han kände sig stolt, rent ut utvald. Han skulle göra som guanartemen och översteprästen.
Lätt flämtande nådde han fram och slöt upp bakom den siste i ledet. Det var en gammal gubbe, som stödd på sin käpp, muttrande linkade efter de andra. Bentagay naglade fast blicken ved guanartemen, som först av alla och mycket värdig, klättrade uppför klippan. Men Bentagay hann inte gå särskilt länge förrän han kände ett hårt grepp om sin arm.
-Din mormor kallar dig tillbaka!
Han såg hastigt upp. Bentahod, hans äldste morbror, släktens manlige huvudman, så befallande på honom. Bentagay ryckte till för att komma loss.
-Jag vill förenas med förfäderna, skrek han. Släpp mig!
Bentahods fingrar slöt sig hårdare om hans arm. Med andra handen tog han tag i Bentagays nacke och tvingade upp huvudet för att kunna se honom rakt i ögonen. -Din mormor kallar dig tillbaka, upprepade han. Morbroderns röst var lika hård som Betnagays kropp var stel. Han drog och slet för att komma loss. Huvudet svängde hit och dit. Plötsligt uppfattade han att hela folkmassan tittade på honom. Deras intresse delades mellan honom och Bentahod och de klättrande människorna på väg uppför Ansite. Den linkande gamla gubben var redan långt ovanför honom.
-Jag gör som jag vill, fräste han. Har inte guanartemen sagt att var och en själv ska besluta över sitt öde?
Greppen om armen och nacken hårdnade ännu mer. Morbrodern drog honom närmare, nästan lyfte honom mot sig. Kraften i hans betvingande blick nådde Bentagays mellangärde. Därifrån spred sig en våg av trött vanmakt genom hans kropp. Redan innan han hörde morbroderns nästa ord, visst han att de helt skulle suga musten ur honom.
-Det valet gäller de vuxna, sa han. Du är ett barn och din mormor kallar dig tillbaka!
Bentagays huvud var fortfarande låst av morbroderns fingrar och han vågade inte titta ner. I ögonvrån uppfattade han folkmassans nyfikenhet. Han förstod vad de tänkte och förödmjukelsen sved i honom.
Han såg morbrodern forma läpparna till ord igen:
-Guanartemen gör sig beredd att gå till sina förfäder och du trilskas som ett spädbarn.
Han kunde sagt det med lägre röst. Vreden slog rot i Bentagay igen och löste upp vanmakten. Den hjälpte honom att trycka undan förödmjukelsen.
-Vänta bara, tänkte han . Vänta bara!
Ingen i familjen sa något när han kom tillbaka eller då han satt sig, fortfarande med morbroderns hans runt armen. Deras uppmärksamhet riktades mot Ansite. Guanartemen hade nått toppen.
Sida vid sida med översteprästen stod han där. Deras armar var höjda mot den snabbt mörknande himlen. De stod där stilla, alldeles vid stupet, som var så brant att inga växter fått fäste i dess sprickor.
Bentagay så inte när de tog steget. Med ens hade de vigt sig åt luften. Deras röda och brandgula mantlar flaxade i det svaga skymningsljuset när de föll. På ett ögonblick försvann de ur allas åsyn. De hade nått marken.
I en jämn ström följde de andra däruppe efter över kanten. En efter en tog steget ut i tomma intet medan ångestskriet då och då slet sönder tystnaden. När Ansites topp var tom på människor, försvann ljuset från Tamaran och det blev mörkt. Del.8:
 De två stigarna
Natten var bråd för de vuxna. De döda nedanför Aniste skulle tas om hand. Det var tungt att bära dem till stenfältet, och svårt att se i mörkret som bara lystes upp av eldar. Där grävdes gropar som de lades i, ibland sida vid sida men även ovanpå varandra. Sedan staplades stenar ovanpå gravarna så att inte hundar och korpar skulle komma åt liken.

Balsamerarna tog hand om de förnämsta. Deras färd till dödsriket krävde större förberedelser. De skulle tvättas ett par gånger om dagen, deras kroppar skulle smörjas med särskilda salvor och talkas med pulver av pimpsten och mycket annat. Solen skulle hinna gå upp och försvinna många gånger innan balsamerarna gjort dem klara för den färden.

Sorgekvädena, mjuka som dyningarnas rullande, fyllde natten. Man tog farväl av de döda också i dansen. Bara fötterna rörde sig i snabba korta steg, ackompanjerande av pinnar, som slogs mot varandra, och av skramlor fyllda med småsten.



Ändå var de flesta människorna på marsch igen när solen åter steg upp över Tamaran. Alla var på väg mot Tamadabaskogens sluttningar. Men alla hade inte samma mål. Mer än hälften var på väg ner till Galdar för att överlämna sig. Den andra hälften tänkte försvinna bland bergen.

Fernando Guanarteme gick i täten i sina spanska kläder. Omkring sig hade han en handfull trogna, som skuggade och fläktade honom med palmkvistar. Hade de en enda gång vänt sig om och tittat på de andra, skulle de märkt att de inte delade deras lugna tillförsikt inför mötet med spanjorerna.

I den väldiga folkmassan gick Bentagay tillsammans med sin familj. Han höll envist fast vid tanken att han kunnat vara på väg till dödsriket nu om inte Bentahod hindrat honom. Förstulet sneglade han på morbrodern, som gick en bit framför och bekymrat talade med sina bröder.

Han ska få se, tänkte Bentagay. Nästa gång ska de inte kunna stoppa mig. Han tänkte inte ge sig upp land bergen för att leva utom räckhåll för inkräktarna som mormor och resten av familjen. Han tänkte göra som inkräktarna befallt. Han skulle gå ner till Galdar och överlämna sig.

Bentagay njöt av tanken. Den höll händelserna dagen innan på avstånd. Den skyddade så bra att inte ens guanartemens och de andras död nådde fram till honom.

Kvällen innan hade familjen rådgjort en sista gång. Alla hade meddelat sina beslut. Bentagays far och mor var de enda som tvekade. De hade övervägt att gå ner till kusten.

- Vi kan inte hålla oss undan bergen i all evighet. Börjar de verkligen leta efter oss, så kommer de att hitta oss. En förrädare skulle kunna visa vägen och själva kan vi ju inte leva osynliga. Röken från våra eldar och djurens bräkande och skällande kan avslöja oss.


Så hade hans far sagt. Hans mor hade talat om andra saker:

- Jag tänker på barnen. Framtiden uppe bland bergen är osäker för dem. Kommer de att kunna föra vårt folk vidare däruppe?


Tveksamt hade de till sist gått med på att följa resten av familjen. Trots allt fanns drömmen om överlevnad uppe bland bergen. Bentagay hade inte sagt något, när det blev hans tur att yttra sig. Han hade bestämt sig.

- Följer jag öppet med dem som ska till Galdar, blir jag stoppad igen. Jag måste ge mig av senare, tänkte han nu under marschen.
Han skulle bara försvinna. I smyg, när alla var upptagna med att streta uppför en brant sluttning. När de saknade honom, skulle det var för sent att hitta honom. Skogarnas tjocka pinje- och cederstammar räckte mer än väl för att gömma honom.

Plötsligt började tåget dela sig. Han hade varit så försjunken i tankar att han inte märkt något. Några valde stigen som ledde rakt fram och andra tog den som fortsatte uppåt. Bentagays andning förändrades. Det var som om luften inte nådde ner i lungorna. De var oåterkalleligen framme vid skiljevägen.

Under tystnad strömmade de två leden framåt. Människorna hade redan tagit farväl av varandra. Skygga blickar utväxlades. Händer och armar lyftes kraftlöst.

Plötsligt kom det första barnskriket. Det var högt och gällt:

- Morfar! Jag vill vara hos morfar!

Det var som en signal. De uppdämda känslorna i den stora folkmassan svämmade över. Med ens var luften fylld med klagorop och skrik. De vred sina händer och glömde all sin inlärda värdighet inför det stora sorgespel som de alla deltog i.

Ett litet stycke innan Bentagay och hans familj nådde skiljevägen, vände sig mormor, som gick framför honom, mot honom med fuktiga ögon.

- Bentagay, sa hon, i dag ska jag inte hindra dig.

Förvånad såg han på henne. Hennes röst hade varit mild och bekymrad.

- Du har ju ändå tänkt gå, fortsatte hon.

Hur kunde hon veta? Tyst gick han de återstående stegen bredvid henne, utan att få fram det han ville säga. Han saktade farten, krympte stegen, för att tänja ut avståndet, men andra tryckte på bakom honom. Det var inte många steg kvar då hon lade sin hand på hans axel.

- Mitt barn, sa hon. Lycka till!

Han kunde inte få fram ett ljud.

- Mormor, tänkte han. Min mormor…

Då log hon svagt. Han med. Deras fötter fortsatte av sig själva. Hans steg ledde till kusten. Mormors upp i bergen. Mellan dem ökade avståndet, men bandet till familjen fanns fortfarande kvar. Det stramade och tycktes vilja dra honom tillbaka, in på den andra stigen.

Då hörde han sitt namn ropas:
- Bentagay!


Han vände sig om och steg ur ledet. Det var pappa som ropat. Bredvid honom stod mamma och systrarna. Aldrig hade han sett deras ansikten så villrådiga som nu. Bakom honom, och bakom dem, strömmade människorna förbi. Han svalde och flackade med blicken. Då såg han att morbröderna också stannat och bakom dem skymtade han mormors böjda kropp då hon fortsatte att streta uppåt.
Långsamt höjde han armen till avsked. Den andra armens hand lade han över sitt hjärta. Sedan vände han hastigt bort huvudet och slöt sig till det framströmmande ledet igen. Tårarna rann nerför hans kinder och gjorde honom blind.

- Inte se tillbaka, tänkte han. Inte se tillbaka! Fortsätt bara! Fortsätt bara!
 
Spännande?
Resten av boken kommer att updateras inom kort