Tekst & Foto:
Birgitta Frejhagen


Birgitta är intresserad av svenskarnas historia på Gran Canaria. Hon har skrivit boken Pionjärerna, och leder varje vecka under vintersäsongen en
Historisk Stadsvandring i San Agustín.
Obesvarad förälskelse
Ib Handreck och Ann Johansson var två ungdomar som växte upp i samma trappuppgång i en av Stockholms tuffaste förorter på 1950-talet, Hökarängen, som ibland kallades för Krökarängen eller Gangstersvängen.

Ann är tre år yngre än Ib och var lekkamrat med hans lillasyster. Barnen i trappuppgången lekte med varandra och så fortsatte det genom skolåren och på ungdomsgården när de blivit tonåringar.
De var ett eget gäng i Hökarängen. Med hemliga ord och koder. De hade egna regler och en stark lojalitet som krävde uppställning för varandra oberoende av ålder och kön.

När Ann var sju år blev hon kär i IB, men som tioårig brydde han sig inte ett dugg om hennes försiktiga beundran. Men några år senare var det Ibs tur att bli förälskad i Ann.

- När jag var 15 försökte jag uppvakta Ann. Jag tyckte att Ann var finaste tjejen, berättar Ib med ett snett leende.

Men Ann var helt ointresserad av den gänglige Ib. Mellan 12 och 15 år är skillnaden så stor att den kan kallas för en avgrund. Så nu var det Anns tur att vara ointresserad av Ibs uppvaktning!

Sedan flyttade Ann från Hökarängen och fick nya vänner, och så småningom gifte hon sig och fick en dotter.

- Det var nog bra att Ib inte sökte kontakt med mig under de åren, skrattar Ann, då hade jag inte varit intresserad av hans uppvaktning.

Att bli förälskad via nätet
Men i höstas satt Ann och kollade runt på Facebook.

- Då blev jag plötsligt nyfiken och ville se om jag kunde hitta Ib på Facebook. Det gjorde jag och skickade iväg en vänförfrågan.

- Och där startade det, säger Ann med ett stort leende.

De började skriva till varandra på nätet. Ju mer de skrev och ju mer de lärde känna varandra desto bättre kändes det.
- Vi blev helt enkelt förälskade igen. Alla de gamla känslorna av vänskap och kärlek strömmade upp. Och nu utvecklade vi känslorna för varandra samtidigt, säger Ann.

- Nu på ålderns höst blev jag så kär i Ann att det helt uppfyllde mig. Och den här gången är vi vuxna och erfarna människor. Nu har kärleken ett annat innehåll och djup än då för länge sedan, säger Ib.

Ib och Ann har skrivit brev till varandra och de har chattat. På helgerna har de kunnat sitta 6 – 8 timmar i streck och chattat, Dvs de har skrivit meddelande till varandra via ett program som heter Messenger.

- Det heter inte att man skriver i mun på varandra. Utan man skriver i hand på varandra. Man börjar helt enkelt skriva innan den andra skrivit färdigt, förklarar Ib.

Sedan i höstas har de lärt känna varandra på nytt och upptäckt att de fortfarande har samma grundläggande värderingar och samma humor. Vecka efter vecka förstärktes deras intresse för varandra. De ville egentligen vara tillsammans hela tiden! Förlovning

I ett visst läge bestämde de att ändra sina statusnoteringar på Facebook. Ib var snabb med att genomföra deras beslut.

- Jag skrev att jag var förlovad med Ann. Och jag hade inte mer än tryckt på knappen så började gratulationerna strömma in. Och då gick det ju inte att ändra, berättar Ib och ser mycket nöjd ut!

- Den enda som blev upprörd var min dotter, berättar Ann. Hon tyckte, med rätta, att jag borde ha berättat för henne att jag skulle förlova mig innan jag gick ut och berättade det för alla andra.

- Men sedan tyckte hon också att det var roligt! Och jag köpte en förlovningsring. Är man förlovad så är man – även om det skett på Facebook.


Jag är hemma
Första lördagen i februari i år träffades Ann och Ib på Gran Canarias flygplats. Det var första gången sedan drygt 50 år.

När Ann kom gående genom tullen med sin väska var Ib fullt upptagen av ett samtal med en äldre kvinna.

- Det var nästan så att jag vände och gick ut till flygplanet igen, med bagage och allt, skrattar Ann. Jag var nog lite känslig i det ögonblicket.

- Jag var också ordentligt nervös när Ann verkligen var på väg, berättar Ib. Jag städade och städade min lilla lägenhet. Tills jag plötsligt insåg att om jag fortsatte att städa skulle Ann inte komma till min lägenhet och heller inte träffa mig. Så då slutade jag abrupt, säger Ib och skrattar åt sin tokstädning.

Men sedan de träffades på flygplatsen har allt blivit precis så bra som de hoppats och planerat för.

- Nu är det två dygn sedan vi träffades. Och allt har bara känts rätt. Jag har kommit hem. säger Ann allvarligt.

Och framtiden?
De vågar knappt tänka på framtiden. De har sina vardagsliv på 500 mils avstånd från varandra.

Ib är en känd profil längs hela sydkusten på Gran Canaria. Sedan snart 30 år har han uppträtt som låtskrivare och trubadur på de mest skiftande lokaler, barer och restauranger från Mogan och Puerto Rico till Maspalomas.

Från hösten 2015 minns Ib speciellt en spelning. Han skulle uppträda på Svenska Kyrkan i San Agustín i samband med ett kvällsarrangemang om tryckfrihet. Ib brukar ofta sjunga en visa som heter "Horar gör vi alla", men inför kvällen på Svenska Kyrkan blev han tveksam.

- Jag tänkte att ordvalet kanske var lite för tufft. Så jag ringde kyrkan och bad att få läsa upp texten för prästen. Det kändes konstigt att sitta där och läsa texten på telefonen, minns Ib med ett skratt. - Men prästen gav mig klartecken. Hon tyckte att låten skulle passa kvällens ämne.

Ib minns den där spelningen av två skäl. Det ena var tveksamheten om ordvalet. Det andra skälet var att han just fått kontakt med sin ungdomsförälskelse, Ann .
Ann jobbar som ekonom inom socialförvaltning i Huddinge kommun. För närvarande arbetar hon i en grupp på ca 20 personer som ansvarar för ensamkommande flyktingbarn som placerats i Huddinge.
- Det är som att arbeta i ett nybyggarläger. Men jag trivs och känner att vi gör ett viktigt arbete.


Hur dessa två liv ska samordnas vågar de inte riktigt prata om.
- Nu har vi bara en dryg vecka tillsammans, säger Ann. Jag åker tillbaka till Sverige på söndag. Men jag kommer snart tillbaka! Jag kommer ner på semestern, och kan också tänka mig att åka ner över vissa veckoslut. Bara sätta mig på ett plan och flyga hit!

- Men i nuläget planerar jag inte att flytta hit, fortsätter Ann. Jag har barnbarn som jag inte vill förlora kontakten med. Jag har ett jobb som jag trivs med och inte vill förlora. Men kanske kan jag göra en del av mitt arbete härifrån.

Ib vill gärna planera lite längre.
- Om 1 år och fyra månader är du 65 år. Då går du i pension och kan flytta hit, säger han glatt.

- Inte alls. Jag kommer nog att vilja jobba tills jag är 67 år! svarar Ann lugnt och vänligt.

- Men jag vet att det är med dig jag vill leva, så vi kommer att hitta någon råd, säger Ann och ser oerhört förälskad ut.

- Ja, ja säger Ib stilla.

Så sticker låtskrivaren i honom upp och han uttrycker i två rader vad han känner:

"Du är högsta vinsten för mig. En enkelbiljett till tvåsamheten."

Ann och Ib tar varandra i händerna och promenerar iväg längs strandkanten.

Ett par i åttioårsåldern ler åt deras uppenbara lycka. Kärlek på tråd kan också vara stark, verkar de kunna tänka.