Mats Larsson, född 1945 i Stockholm,


är en svensk författare och översättare. Han har skrivit totalt 23 böcker.

Mats Larsson debuterade 1974 med boken Den arabiska kniven. Sedan dess har han jobbat som författare på heltid. Han har företagit många resor utomlands, bland annat till Latinamerika där ett flertal av hans böcker utspelas. Gatubarnens villkor har han skildrat i Gatpojken och Gatans barn (båda från 1981), med flera böcker.

För boken Trollkarlen från Galdar (1984), tilldelades Mats Larsson Nils Holgersson-plaketten. Han har även erhållit andra priser och utmärkelser. Mats Larsson har även skrivit om valloner och svenskar i Smältdegeln och Järnporten. Larsson har förutom böcker skrivit seriemanus (Tumac) och medverkat som kurslärare på författarskolor för ungdomar.

Världens navel

Som så många andra i sin generation överskred den stressade banktjänstemannen och umeåbon Sven-Olof Svantesson, till vardags kallad SOS, en psykisk gräns under en kombinerad studie- och semesterresa till Indien. Hans hitintills kontrollerade intresse för österländsk filosofi och religion växte sig snabbt gigantisk i det tropiska klimatet. I allt för hög hastighet förde det honom från bankernas föreläsningssalar till den ene gurun efter den andre, vilka oberoende av varandra predikade så många små hål i huvudet på honom att han mentalt perforerad som ett såll återvände till Sverige under namnet Padam Avyayam, (Det eviga riket). Han var nu helt klädd i vitt med huvudet konstfullt inlindad i en turban och fast förvissad att grunda en världsomfattande rörelse med sig själv som lärofader.

Hemma igen sade han med det mildaste av leenden och under hustruns förskräckta protester upp sig från banken. Han gav henne merparten av avgångsvederlaget och köpte blomfrön för resten. Dem packade han omsorgsfullt ner i ryggsäcken av renskinn.

Fröna ingår i den universella planen, förklarade han för sin förvirrade hustru. När jag hittat platsen där dom ska planteras skickar jag efter dej och ungarna.


Sedan reste han iväg. De följande åren saknade han fast adress. Hans hustru kunde ändå sorgset följa hans irrfärder genom de trosvissa brev som oregelbundet nåde familjen från Europas mest avlägsna hörn. I dem berättade han bland annat att nyliberalismens marknadsekonomi var den vattentätaste av alla bluffbåtar som seglar jorden runt, men att han skulle komma på ett sätt att sänka företeelsen. Han drog sig fram på tillfälliga kvälls- och nattjobb medan fritidens ljusa timmar ägnades åt att finkamma trakt efter trakt på jakt efter det han kallade Världens navel. Det var en plats som han under transcendental meditation inte bara sett lika tydligt som verkligheten omkring sig utan också kunnat känna lukten ifrån.

Ha tålamod, jag kommer att finna den, försäkrade han i brev efter brev. Det utgår ett ljus som av smält guld ifrån den och jag har redan identifierat det som renaste energi. Luften är mättad av Paradisets dofter. Varenda klippa, sten och palm är ingraverat i mitt minne. Genom ravindalen rinner en porlande bäck. Det enda jag inte hann se i uppenbarelsen är huset vi ska bo i och jag hoppas att du inte tycker att det är pretentiöst att jag föreställer mig det som Mahatma Gandhis med flätade palmbladsmattor som bäddar.

Lediga stunder använde Padam Avyayam till att författa och putsa på den skrift som skulle förändra världen. Dessa sammantagna upplysningar ingav den nu inte bara desillusionerade utan också djupt förbittrade hustrun en så dov känsla av att hennes make var förlorad för alltid att hon kände sig tvungen att skaffa en älskare för att inte helt förlora jämvikten. För de två barnen förklarade hon svävande att pappa arbetade i ett främmande land för allas bästa och att hon inte visste när han skulle komma tillbaka.
En tidig vårdag, fyra år hade då förflutit, och hustrun hade tagit sin älskare som sambo med förklaringen att han var hennes bostadslöse kusin från Sundsvall, när det brev damp ner som förkunnade att Padam Avyayam hade funnit Världens navel. Den låg i en frodig och avsides belägen krateravin på en av Kanarieöarna. Han hade planterat fröna, som börjat växa och gro, vilket han såg som de yttersta och ovedersägliga beviset på att han hamnat rätt.

Jag är så lycklig att jag kommit fram, skrev han. Här finns insikten i själva luften jag andas. Äntligen är det dags för dej, kära hustru, att packa, ta barnen med dej och återförenas med mej.

I brev gav han också hustrun utförliga instruktioner att sälja deras centralt belägna bostadsrätt. Han bad henne att skicka honom en angiven summa snarast möjligt för han hade redan betalt en blygsam handpenning på ett drygt hundraårigt gammalt stenhus, (som liknade Gandhis), och i vilket han också tills vidare fått lov att bo i. Nu fattades bara den slutgiltiga summan och några byråkratiska avgifter för att la escritura skulle gå igenom. Triumferande kunde han också berätta att en oräknelig mängd varelsen i inkarnationens oändliga kretslopp hade anslutit sig till hans gränslösa stat, at de dock ännu inte omfattade människor, men däremot en läraktig och filosofiskt lagd hund, som redan blivit vegetarian, flera skygga katter samt ödlor, grodor, fåglar och insekter.

-Pappa tycks ha satt upp en zoo, sa hustrun avfärdande till de nyfikna barnen. Hon kunde inte förmå sig att svara på det långa brevet. Hela hon satte sig emot det. Äntligen, efter de första årens kaos, hade hon fått ordning på sitt liv. Både arbete och fritid flöt utvecklande framåt. Barnen hade vant sig vid det nya. Inte ens kusinen från Sundsvall gjorde dem svartsjuka och nu var hon rädd att denna behagliga tillvaro skulle upphöra om hon så mycket som författade ett kraftfullt NEJ på ett vykort och skickade det till den angivna adressen.

Vad hon varken visste eller ville föreställa sig var att Padam Avyayam full av tillförsikt fyllde väntetiden med att vitklädd med turbanen på huvudet, flätade indiska sandaler på fötterna och sitt nu över sjuhundrasidiga manuskript i händerna, vandra upp och ner längs ravinens porlande bäck, som vore det söndag veckans alla dagar, medan han förklarade de elementära grunderna i sin lära för hunden, som vart han än gick följde honom hack i häl. Den toleranta och arbetsamma befolkningen, som på avstånd med intresse följde hans rörelser, fann hans beteende en smula eget, men absolut inte klandervärt. På sin höjd tillät de sig i enrum att le lite i mjugg.

-Han är en personlighet, kommenterade man honom allvarligt sinsemellan. En lärd man som pinglar med
bjällror före soluppgången och mumlar, en som skriver för hand i stora block och talar för sej själv på ett språk som ingen människa kan förstå. Han är som från en annan värld.

Inte ens när husaffären gick tillbaka på grund av utebliven köpeskilling och den besvikne säljaren röjde Padam Avyayams profana namn och nationalitet genom att säga: ”Jävla opålitlig svensk den där Sven-Olof Svantesson!”, och med omedelbar verkan vräkte honom från huset så att han tvingades ta till sin tillflykt till en närliggande grotta, tyckte man sig ha rätt att moralisera över honom.

-En trofast man, som väntar på hustru och barn, svarade man undvikande om någon nyfiken främling förde saken på tal.

Vinterns sista regn hade fallit för länge sedan. Av bäcken fanns bara små rännilar och kristallklara vattensamlingar kvar vilka skuggades av väldiga klippblock. Det var i dem Padam Avyaym tog sitt vatten, sina bad och tvättade sina kläder. De flesta växter han planterat hade torkat bort utan att gå i blom, men här och där i bäckfårornas jordblandade sand, som vattnet filtrerades genom, prunkade andra i alla fall de färger tillsammans med vild mynta och vattenkrasse tills fukten också där sinade och allting utom de härdiga endemiska växterna vissnade i Världens navel.

Det guldgula ljus Padam Avyayam sett i sin vision och sedan återfunnit i verkligheten, övergick i enlighet med årstiden till en nyans som av härdat stål och så skarp att den en dag snittade sig in i lärofaderns trosvisshet, som rent grafisk manifesterades av en cirkel, och skar den itu i en kurvig linje, där det ena av de lika stora fälten var svart och det andra vitt.

-Nåt är på tok, sa han till hunden. Tittar jag ser jag Yin och Yang som genom ett jättelikt teleobjektiv och blundar jag blir allt ljusbrunt som spädbarnsskit mättad med laktosprodukter.

Den här dagen är varm. Från Afrika förde en het vind med sig calima, sandstoft, som svepte in hela ravinen i en brun dimma så tät att landskapet försvann och gjorde det svårt att andas. De blommor som fortfarande levde kryllade först ihop bladen i försvar för att bevara fuktigheten. Sedan kvävdes de av stoftlagret, torkade ihop och föll sönder på bara några timmar.

Inga ljud hördes längre. Inga varelser syntes till. Padam Avyayam tonade dock lågt uuummmm som vore hans röst blåsljud i en flaskhals, men inte ens hunden lade huvudet på sned och lyssnade som han brukade, utan låg på grottgolvet med hängande tunga och flämtade astmatiskt med ögonen halvt slutna, öronen bakåtstrukna och svansen instucken mellan benen.

Först när mörkret fallit reste den sig med en sned blick på sin mästare, som satt fram skålen med ris de skulle dela, lämnade grottan, gick ner till en av vattensamlingarna och drack sig otörstig innan den lunkade uppför den vindlande stigen mot byns utkant, där den beslutsamt smet in i ett getstall, högg en baifo, killing, över nacken, skadade den ledlös i sin käft och släpade sedan bort den för att påbörja sitt kalas på kött efter månaders diet på ris och gofio, rostat majsmjöl. Emellertid överraskades den in flagrante av herden, som hört varningsbräkanden från getterna. Tigande av vrede jagade han bort hunden med en käpp, tog hand om resterna av killingen och kryddade den sedan til övermått med råttgift innan han med ett hämndlystet leende lade den tilbaka på den plats där den huggits ihjäl.

Som herden räknat med kom hunden tillbaka, åt sig proppmätt av köttet och dog samma natt en kvalfull spasmodisk död i armarna på sin lärofader, som örörlig satt där i lotusställning med sin alllt stelare och snart i upplöning stadde lärjunge i famnen ända till sandstoftsdimman lättade flera dagar senare. Då reste han sig med ett uttryck av både sorg och förvåning i ansiktet och sa:

-Tänk om det här inte är Världens navel.

Padam Avyayam sörjde gråtande och klagande sin hund. Också hans tvivel på sin kallelse var högljudd. Om nätterna hördes han skrika nere i ravinen. Oljudet, som orsakade lokalbefolkningen i byn ovanför timmar av sömnlöshet innan de så småningom vande sig vid det, blev upphov till allehanda teorier, varav den mest spridda gjorde gällande att han blivit på det där viset av för mycket lärdom. Den ende som visste litet mer var herden, men som seden i trakten var höll han tyst för att inte röja sig själv. Dock var han alltid på grund av dåligt samvete alltid den förste att försvara Padam Avyayam om någon antydde att han kanskje behövde tas om hand.

-Låt honom hållas, sa han. Så länge rösten är stark lider han ingen nöd. En gång hade jag en get som betedde sej likadant. Natt efter natt bräkte hon som en fan var lös, men morgonen därpå gav hon tre och en halv liter fet mjölk.

Oron i byn gav med sig, men växte sig till kolossala proportioner den natt Padam Avyayam tystande. Yrvakna av den ovana situationen satte seg människor förskräckta upp i sängarna och lät tankarna skena. De drog sig till minnes att Padam Avyayam inte hade varit uppe i byn för att proviantera på lång tid. På avstånd hade de sett honom livnära sig på kaktusfikon, små vilda dadlar med bara några milimeters sött fruktkött och de mandlar lokalbefolkningen inte funnit mödan värd att samla in. Kläderna, som han fortfarande höll exemplariskt rena, och som alltid varit löst sittande och luftiga, hängde nu som stora sjok på hans allt magrare gestalt.

-Han svälter ihjäl, sa någon morgonen därpå.


Det fungerade som signal. I ett långt tåg vandrade bybor ner i ravinen för att skänka honom lagat mat, färsk och lagrad getost, oliver, olja, lök, majs, småpumpor, tomater, bananer, skorpor och färskt bröd, men alla dessa gåvor avvisade han artigt med motiveringen att det bara var munkar i sista fasen av sin andliga upplysning som hade rätt att mottaga gåvor.

-Det är rent av deras plikt att tigga, sa han. Men jag har inte nått dit. Jag är till brädden fylld av tvivel och inte värdig er givmildhet.

Efter ett anonymt tips uppifrån byn hittade sommaren samma år en grupp svenska fotvandrare sin landsman sittande med benen i lotusställning och med spikrak rygg i skuggan under ett drakblodsträd. Han var klädd i vitt höftskynke, men utmärglad med utstående revben som öns vinthundar och lika uppseendeväckande brundbränd som långtidsturisterna på sandstränderna några mil därifrån.

Kikaren fotvandrarna hade med sig lät de gå ur hand i hand för att var och en skulle kunna studera Padam Avyayam. Så fick de syn på grottan där han bodde och en av dem slank in i den och lyckades hitta ett svenskt pass. En efter en jämförde de den välgödde, kortklippte och slätrakade personen på fotot med den långhårige, skäggige och utmärglade meditatören. Inte förrän de alla var överens om hans identitet vågade de sig närmare för att ta kontakt.

-Hej, Sven-Olof, hör du mej? Frågade den djärvasta av dem.

Padam Avyayam tittade upp. Med fast avklarnad blick mötte han den ene efter den andres ögon. Sedan reste han sig upp, räckte han var och en handen och sa:

- Jag behöver bränna ett manusskript och har varken tändare eller tänstickor. Sen skulle jag vilja be om ett handlån för att ta mej till Sverige.

Fotvandrarna halade utan undantag, utan att tveka upp sin plånböcker och överlämnade eurosedel efter eurosedel utan att kräva varken säkerhet eller ränta tills hans närmaste behov var täckta och såg sendan Padam Avyayam, eller var det kanske Sven-Olof Svantesson, vinka farväl av katter, fåglar, ödlor, grodor, flugor, mygg och allehanda andra insekter.

-Jag beklagar att jag stört er med mina drömmar, sa han.

Sedan satte han omständligt eld på sitt manuskript. Askflagorna från de ord som skulle erövra världen virvlade fortfarande i varma uppluftströmmar när fotvandrarna följde Padam Avyayam till sin minibuss. Trots deras hjärtliga och påträngande nyfikenhet var han mycket förtegen om vad han upplevt i sin ensamhet. Först när de lämnade av den nu klippte, rakade och enligt västerländsk norm klädde Sven-Olof Svantesson på flygplatsen lovade han:

-När jag betalar tillbaka det jeg lånat ska jag berätta utförligare.

Redan en månad senare infriade han löftet. Han hade återfått sitt arbete på banken, men nu med ett annat mål i sikte, flyttat tillbaka hem till familjen eftersom hustruns kusin från Sundsvall i samma veva lyckats få en lägenhet. Hela tiden undvek han kategoriskt att berätta vad han varit med om.

-En tripp bara för att komma till insikt, var allt man fick ur honom. Till fotvanderarna kunde han dock vid återbetalningen av lånet tillägga:

-Jag trodde att Världens navel var den plats som sanningen utgår från. Det var fel. Tror man på platser, territorier, länder hamnar man i Världens rövhål. Förändringen, mina välgörare, uppnår man gör som ni som gick samman för att hjälpa mej hem.

Sedan gick han därifrån i sin diskreta kostym med laptopsväskan i handen fast besluten att pröva ett nytt sätt att förändra världen.