Carlos Guedes González, Lärare Gran Canaria Alena Kalousová från Tjeckien
Tekst & Foto:
Birgitta Frejhagen


Birgitta är intresserad av svenskarnas historia på Gran Canaria. Hon har skrivit boken
Pionjärerna, och leder varje vecka under vintersäsongen en
Historisk Stadsvandring i San Agustín.

Klassrum. Stolar som skrapar. Lärare och klasskamrater. Skolminnen surrar i huvudet och det pirrar i magen.

När jag skulle fylla 72 år skrev jag in mig på en 4-veckors intensivkurs i spanska i Las Palmas. Skolan heter School Of Languages, SOL.

Första morgonen var nervpirrande. Jag trodde nog att alla skulle vara "snälla", men det kändes ändå nervöst. Här skulle jag, gamla tanten, komma och tro att jag kunde lära mig spanska! Jag som inte ens har något språksinne.

Första morgonen började med att jag fick göra ett 20-minuters test. Sedan placerades jag i en medelsvår klass enligt klassindelningen för spanskundervisning.

Min blivande lärare heter Carlos Guedes González och är ca 45 år.

I den här klassen handlar det om att prata. Jag kommer att utmana er moral och era åsikter. Och jag kommer att få er att diskutera sådant, som ni tycker olika om, säger Carlos och ser ut som en demon med högt uppdragna ögonbryn.

Det lät nästan lite riskabelt, men i det ögonblicket trodde jag inte på Carlos ambitioner.

Delvis fick jag fel. Men mer om det längre ner.

(((((100 000-tals ska lära sig ett nytt språk I Europa är idag språkundervisning för flyktingar en prioriterad fråga. I slutet av oktober enades alla svenska riksdagspartierna, förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, om en gemensam migrationspolitik. En viktig delfråga i den är att ”Asylsökande ska få svensk
undervisning så fort som möjligt." Den här artikeln handlar om mina ganska idylliska erfarenheter av att läsa spanska under trygga former som jag själv har valt. Kanske kan mina erfarenheter ändå ge impulser till att tänka vidare på de människor som nu tar sin tillflykt till Sverige. Hur ska de lära sig svenska så att de kan få jobb och bli värdefulla både för sig själva och för oss gamla svenskar? )))))

Olika erfarenheter och motiv ger dynamik I min klass var vi fem kvinnor och två män. Medelåldern var femtio år, men spännvidden stor. En elev hade just tagit studenten, och vi var två som hade gått i pension. Geografiskt var vi också väl spridda. Två elever var från Tyskland, och för övrigt var vi från Holland, Tjeckien, Frankrike, Japan och Sverige.

Alena Kalousová är 46 år och från Tjeckien. Hon startade för fyra år sedan en framgångsrik internet-butik för väskor. Hennes man är ishockeytränare för ett lag som heter HC Trinec. Han reser mycket och internet-butiken gav Alena frihet att följa med på en del av hans resor. Just när Alena och jag gick på kursen i Las Palmas var hennes man i Jönköping med sitt lag och mötte HV71 i Champions Hockey League. Svenskarna vann och gick vidare till slutspel i november.

I familjen har både Alenas man och dotter lärt sig engelska, och Alena bestämde sig därför för att studera spanska. Det skulle ge familjen som helhet en så bred språkkompetens att de skulle våga lansera sin internetbutik på EU-nivå.
Fr. vänster: Mayumi Tsuji från Japan, Alena Kalousová från Tjeckien, Maiki Fessler från Tyskland

-Men ska jag vara ärlig, så bestämde jag mig nog för att lära mig spanska för att jag alltid har tyckt att spanska är så vackert! Jag har spanska grannar i Prag och jag har lyssnat på språket ett par år! säger Alena och låter förtjust över sitt orationella beslut.

Desiree Jaspers är 35 år och från Holland. Hon flyttade för två år sedan till Gran Canaria. I Holland arbetade hon med marknadsföring, men på ön har hon arbetat i barer och sålt aloeveraprodukter.

Men jag vill mer! Jag kan tänka mig att vara ansvarig för en bar eller starta en egen butik. Men då måste jag kunna spanska på en annan nivå än den jag lärt mig hittills på jobben och av mina spanska vänner, säger Desiree och ser mycket målmedveten ut.

Japanska Mayumi Tsuji är 23 år och vill kunna arbeta internationellt med mode. Hon har studerat mode och marknadsföring i Japan och därefter engelska i USA i två år. I USA lyckades hon arbeta bort sin japanska accent och säger nu ”R” utan problem. Senaste halvåret har hon satsat på att lära sig spanska.

Även en av tyskarna, Christian Ziegler, läste för att förkovra sig yrkesmässigt. Han är tandläkare och kommer eventuellt att öppna en klinik på La Gomera och behöver därför kunna spanska.

Vi övriga fyra var inte lika karriärinriktade, utan läste främst för att kunna använda spanskan i vår privata vardag!

Jag som skriver detta, Gittan Frejhagen, insåg när jag fyllt 60 år att när jag blev pensionär skulle jag på vintrarna vilja bo på Gran Canaria. Då började jag läsa grundkursen i spanska på Komvux. I början var det lätt, men sedan blev det snabbt svårare. Mycket grammatik. Men till slut fick jag godkänt och började kunna läsa enkla texter, men jag kunde nästan inte alls prata spanska, vilket ju var det jag ville!

Jag fortsatte med att gå på några studiecirklar och kurser i spanska och jag började våga prata. Men jag lyckades inte både prata och samtidigt komma ihåg det jag lärt mig av den spanska grammatiken. Jag bara staplade ord efter varandra. Det lät helt enkelt förfärligt!

Men så började jag intressera mig för varför vi är så många svenskar som besöker och bor i Maspalomas. För att hitta svaret på min fråga intervjuade jag svenskar som bott på ön länge om när och varför de kommit hit. Ju fler jag intervjuade desto mer spännande blev det. Mitt intervjuande ledde så småningom till att jag skrev en bok om historien som jag hade hittat: Pionjärerna -svenskar och spanjorer ville skapa ett turistparadis på Gran Canaria.

Arbetet med intervjuerna gav mig kunskap om Gran Canaria och dess historia, och jag insåg att jag ville leva på den här ön kanske 20 eller 30 år till! Nu fick jag plötsligt ett verkligt behov av att kunna prata spanska.

Desiree Jaspers från Holland
Jag ville ha svenska och spanska vänner på ön, gå på bio och teater, läsa tidningar, se på spansk TV osv.

Pratet är viktigt
I all språkundervisning anses akilleshälen vara att få eleverna att prata. På Gran Canaria är det fortfarande många unga människor som har läst engelska i skolan, men som inte vågar eller kan prata engelska. Skulle de kunna det skulle turisterna anse att servicen på ön ökat dramatiskt. Dessutom skulle kanarier kunna ta de servicejobb, som unga engelsmän och tyskar nu flyger in och tar som tillfälliga jobb.

Skolan som jag gick på i Las Palmas, SOL, bygger sin undervisning på 50/50 av grammatik och prat. Varje morgon började med två intensiva grammatikpass med exempel, övningar och genomgång av läxan från gårdagen.


Och sedan skulle det pratas!

Vår lärare Carlos startade våra diskussioner med att ingående och lite provocerande beskriva en frågställning. I början tyckte vi det var ganska pinsamt och var motvilliga eller för blyga för att nappa på hans utmaningar. Men redan andra eller tredje dagen hade han lyckats få oss att slappna av så mycket att vi nästan satt och viftade för att säga något, innan han var beredd att lämna ifrån sig ordet.

Ämnen som vi pratade om under mina veckor på skolan:

Flirt via internet?
Arbeta för att överleva eller leva för arbetet?
Betalar vi lagom mycket skatt? Används skatteintäkterna rätt?
Allmän kontroll för äldre bilister?
Ska vi ta emot flyktingar i Europa? Vem ska betala deras integration?
Bo på landet eller i staden?
Ska vi vara med i NATO?
Kärnkraft eller förnyelsebara energikällor?

I mina tidigare språkstudier har de muntliga övningarna ofta inskränkt sig till korta stunder, där eleverna pratat med varandra utan övertygelse eller nyfikenhet. Här visade det sig muntlig framställning kunna vara en exklusiv upplevelse av att diskutera med människor med andra livserfarenheter än jag själv.

Olikheterna i gruppen bidrog till att jag verkligen ville förklara det som är självklart i min egen kultur och familj. Och ju mer jag lyssnade på de andra ju mer intresserad blev jag av deras synpunkter. Ibland blev diskussionerna både intensiva och högljudda! Carlos tillät höga tonlägen, men som lärare tog han ansvar både för att få igång oss och för att hindra oss från att bli oförskämda eller såra varandra.

Lärare som tar sitt yrke på allvar
Jag upplevde Carlos som en mycket duktig lärare. Jag frågade honom hur han själv såg på sitt jobb. Jag är oerhört engagerad i det spanska språket. Jag har fördjupat mig i alla dess vindlingar. Och jag är lika engagerad av människor. Jag kan inte sluta att bli fascinerad av alla olika människor jag träffar. Detta kanske låter som en lögn eller skämt, men min framtidsdröm är faktiskt att vara kvar på den här skolan tills jag går i pension. Jag verkligen älskar mitt jobb och det sätt som jag får utöva det här, säger Carlos med stort allvar.

Vi elever pratade vid flera tillfällen om att Carlos förmedlade sådan energi. Kanske kommer denna energi från att "han älskar sitt jobb".

En av de andra lärarna, Ana Rodríguez, uttrycker något liknande. För mig är eleverna huvudpersonerna i klassrummet. Det är inte jag som lärare som ska stå på en piedestal, säger Anna. Jag vill vara guiden, planera elevernas jobb och stötta dem på alla sätt. Men de är huvudpersonerna. Primadonnorna! Tänk dig en teater med 8 primadonnor. Det är en enorm utmaning. Och för mig är den lika underbar varje dag!

En hel värld
Undervisningens resultat beror inte enbart på det som händer i klassrummen. Många på SOL bodde på skolans elevhem. Där bor man i ett enkelt sovrum med skrivbord och tillgång till ett pentry i korridoren. Frukost och lunch serveras i skolans matsal. På kvällarna går elevgrupper ofta ut tillsammans för att äta middag eller för att bara ta en öl eller ett glas vin.

I skolans matsal dominerar Soraya Afonso García totalt! Hon lägger ner sin själ på att laga god mat och portionerar sedan ut den till eleverna på samma sätt som på skolmatsalar över hela världen. Men hon pratar också hela tiden. Hon pratar och busar med var och en av eleven på den elevens nivå. Ibland blir det bara enstaka ord och ibland hela berättelser. Men alltid med hög röst och oerhörd känsla. Hon är som en mindre cirkusuppvisning och alla njuter av hennes mat och skrattar åt hennes mycket speciella samtalsformer!

Efter fyra intensiva veckor upplevde jag skolan som en ”egen pulserande värld”. Fylld av arbete, känslor och kanske framför allt glädje. Ägare, lärare, elever, elevhemmet, matsalen och Soraya – allt hänger samman och bidrar till att eleverna pratar spanska en stor del av sin vakna del av dygnet!

Den "världen" har hjälpt mig att komma vidare med min spanska. Jag kan fortfarande inte alls prata spanska rätt och obehindrat, men det flyter bättre och känns mer självklart. Kanske är sammanfattningen att alla kan lära sig ett nytt språk - även om man är gammal och inte har språksinne

-om man får göra det i en positiv miljö, som kräver aktivitet och energi av varje elev.