TV4 sänder fyra kvällar i rad från vår ö!

Text: Birgitta Frejhagen
Foto:Bente Storsveen Åkervall

Telefonen ringer från Sverige. TV4?
Om jag vill vara med i programmet ”Halv åtta hos mig”? Tankarna snurrar.


Ska jag laga mat i TV? Vem har tipsat om mig? Varför ska jag utsätta mig för detta?

Det är otroligt hur mycket man ibland hinner tänka på några sekunder.

Men visst vore det kul att berätta om svenskarna i San Agustín.

Om vår dalahäst. Om boken jag skrivit om de svenska pionjärerna. Om allt fint som finns här!

Är du kvar? – Jo, men visst skulle jag kunna tänka mig det, hör jag mig själv säga.

Så började det. Men innan beslutet togs på riktigt blev det både lång telefonintervju och sedan besök och filmning i mitt kanariska hem. TV4 lämnade inget till slumpen!

I början funderade jag mycket på vad jag skulle laga när gästerna kom hem till mig. Jag provlagade och bjöd vänner och bekanta på nya rätter. Till slut bestämde jag mig:

Som förrätt skulle jag bjuda på spansk gazpacho, som huvudrätt fiskgryta och som efterrätt varma kanariska frukter, som jag hastigt grillat under ett täcke av ingefära, lime, brunsocker och kokos. Jättegott!
TV4s programidé för Halv åtta hos mig är att fyra personer på en ort, under fyra dagar, måndag till torsdag, bjuder varandra på middag i sina hem - halv åtta hos mig! Nu skulle programmet för första gången spelas in utanför Sverige - på Gran Canaria! Är detta ett unikt program.

Nej inte alls. Bara på de större svenska tv-kanalerna visas numera en vanlig vecka ungefär 20 matprogram! De flesta programmen bygger på något tävlingsmoment. I det Stora Matslaget tävlar landskap mot varandra.


Pablo Martín, Elisa Rodríguez Hedman, Peter Johansson och jag, Gittan Frejhagen under inspelning av programmet
I Sveriges Mästerkock skär proffskockar nästan av sig fingrarna för att vinna en tävling om något moment i matens hantverk - som att riva mest morrötter på 3 minuter!

Enormt intresse för mat och matlagning
I Europa är vi idag mer medvetna om vilka råvaror vi äter och om varornas produktionskedjor. Allt fler vill handla mat som är producerad lokalt, och utan att våra matköp medför att djur och fiskar får lida eller riskerar att bli utrotade, och utan att produktionsmetoderna skadar vår jords begränsade resurser. Vi bryr oss om hur det vi äter bidrar till vår hälsa. Föräldrarna i vår del av världen låter numera ofta inte sina små barn smaka en gnutta socker, för att minska risken för att de ska drabbas av ett framtida sockerberoende.

Innebär dessa positiva tecken att fler äter näringsriktig mat som producerats på ett hållbart sätt? Nej tyvärr konstaterar WHO (Väldshälsoorganisationen inom FN) att antalet personer med fetma har fördubblats sedan 1980-talet. Idag dör fler i världen av övernäring än av undernäring! WHO visar att det finns en tydlig koppling mellan föda och såväl utbildning som välfärd. De fattigare drabbas hårt av miljögifter och höga sockerhalter i mat som snabbproducerats industriellt och transporterats långt. Detta gäller både de allra fattigaste i världen och de fattigaste i respektive land.

Matprogrammen är inte ett led i att lära oss se laga god och näringsriktigt mat. De är underhållning och tv-kanalen vill att de ska fungera som magneter för att få fler kunder till kanalen och därmed mer licens- eller annonspengar.

Efter denna insikt kände jag mig satt på plats. Det var bara att acceptera. Jag skulle bli en bricka i mediaindustrins kamp om tittarna och annonsintäkterna.

Jag tänkte i alla fall försöka ha roligt, och inom spelets gränser göra en bra grej om San Agustín.

Dags för inspelning
Kl 08.00 måndagen den 5 maj kom TV4s morgonteam hem till mig. Förutom en timme när jag och hela teamet åt lunch, var det väntan och inspelningar ända fram till jag vinkade god natt kl 01.00 tisdagen den 6 maj.

Med tv-proffsen och oss 4 gäster var vi totalt 14 personer som umgicks från morgon till kväll under en veckas tid. Det blev jobbigt, men också otroligt roligt.

Det är länge sedan jag varit så trött och skrattat så mycket som under denna vecka!

TV-proffsen bestod av tio personer uppdelade på ett morgon- och ett eftermiddagsteam.

Alla var unga. De hade korta projektanställningar, men alla kände varandra från många korta projekt hos olika tv-kanaler och mediaföretag. De var alla helt underbart goa och hjälpsamma mot varandra och mot oss, som ändå måste varit tillfälliga fåglar i deras liv.

Vi som gästade varandra var två äldre och två yngre personer. Vi äldre var Peter Johansson som bor i San Agustín och halvmånadspendlar till sitt jobb med vin på färjan mellan Köpenhamn och Oslo. Och jag, som heter Gittan Frejhagen och är pensionär och freelansar som journalist. På vintern bor jag i San Agustín och på sommaren på Gotland.

De yngre var Pablo Martín, kanarier och gift med en svenska. Han har bott och arbetat i tio år i Sverige och pratar utmärkt svenska. Nu bor Pablo i Montaña la Data och jobbar på svenska skolan i San Agustín. Den fjärde gästen var Elisa Rodríguez Hedman vars pappa är kanarier och mamma är svenska. Elisa driver en damfrisering i San Agustíns centrum, och bor med sin lilla dotter i Vecindario.

På måndag morgon började "min dag". Teamet hade planerat både vilka bilder de ville ha och hur lång tid varje moment fick ta.

Vi började med en kort inspelning av mitt morgondopp vid San Agustín stranden. Jo, jag var välklädd i hel baddräkt och stor handduk.

… Sedan började de inspelningarna inomhus med en rundgång i huset för att se hur jag bodde. Efter det startade förmiddagens stora pass med att jag fick berätta vem jag var och om mitt intresse för San Agustín och svenskarnas historia här. Jag berättade om hur jag för 7 år sedan började fråga mig varför vi är så många svenskar just här. Hur jag intervjuade och intervjuade och blev allt mer intresserad, ja nästan besatt, av de svenska pionjärernas historia i San Agustín.

Jag visade boken som jag skrivit: Pionjärerna, där jag skildrar de fantastiska människorna på 60- och 70-talet i San Agustín och deras historia. Jag berättade också om statyn som står på kullen ovanför hotell Folias och som föreställer en svensk dalahäst. Svenskgruppen, Los Suecos, lät för tre år sedan tillverka Dalahästen och gav den till kommunen som ett minne av svenskarnas och spanjorernas insatser för 50 år sedan för att skapa San Agustín och Maspalomas. Invignignen av Dalahästen blev starten för traditionen om en Svenskvecka i november och Solidaritetsloppet som Hospíten Clinca Roca sponsrar.

TV4s intervjuer och inspelningar om svenskarnas historia på ön och vårt nutida firande av dess minne blev en innehållsrik förmiddag, som kändes mycket bra.

Sedan blev det promenad till närbutiken för att handla råvaror till kvällens middag. Fisken hade jag redan köpt, eftersom fiskdiskarna på måndagarna mest består av isbitar runt någon få fiskfiléer. Det innebar att fisken till min middag var fryst och vi kunde läsa på paketet och konstatera att den var certifierad, d.v.s. fiskad på ett hållbart sätt och ställe i Atlanten.

Efter dessa inspelningarna filmade teamet i detalj hela mitt förberedelsearbete inför kvällens middag och vi skattade mycket åt mina små och stora missar. Matberedaren gick sönder, så jag fick finfördela gazpachons stora tomater och lökar med en ynklig mixerstav. Och hela eftermiddagen räknade jag oupphörligen och högt. Nu ska jag ha 8 ingredienser kvar – Här har jag 1, 2, 3, 4, 5,6,7,8! Åldern börjar visst ta ut sin rätt. Men roligt hade vi och gott blev det.

Så skulle gästerna komma! Oj så nyfiken jag var. Jag visste ju inte vilka de var.

Jag hade ordnat drinkar, mojitos, som de fick direkt när de kom. Första gästen var Peter. Vi kramades, för vi två hade sett varandra innan. Men omedelbart krävde tv-produktionen sitt eget liv. Vi fick bryta och Peter fick gå ut och komma in på nytt – och nu hade kameran fokus på hans hand och presenten som han hade med.

Vi kramades på nytt och sedan blev det nytt klipp. Det blev en omedelbar 5-miutersinskolning i hur det är att vara naturlig i tv!

När alla gästerna hade kommit, drack vi våra mojitos och gick runt i huset. Det blev ”bara” 6 omtagningar för att visa någons händer som pekade eller lyfte upp något. Det var jobbigt första dagen i vårt nya tv-liv, men redan i slutet av veckan var vi nästan övermodigt självsäkra i vårt agerande framför kameran.

Till slut satt vi alla till bords och gazpachon avåts under positiva mumlande. Pablo gav ett omfattande och positivt omdöme om den spanska soppan med kanariens självklara rätt. De unga vid bordet, Lisa och Pablo, tyckte att jag hade onödigt många glas på bordet. Lisa beskrev levande hur hon brukade bjuda sina gäster på gående bord. Då minglar och pratar alla med varandra och alla klarar att balansera runt samma glas hela kvällen.

När det var dags för efterrätten den första kvällen hade all blygsel och försiktighet oss emellan försvunnit. Vi hade ätit och druckit tillsammans, pratat och skojat och blivit avbrutna och fått göra om oändliga många gånger. Vi kände oss helt avslappnade med varandra och började inse att det här blir en bra vecka.

När jag gick ut för att servera vinet till efterrätten insåg jag att ytterligare ett misstag inträffat- en katastrof. Kvar på diskbänken stod bara en sval, distingerad vitvinsflaska som passade utmärkt till fisk. Ve och fasa! Den mulliga flaskan med det söta efterrättsvinet var borta - jag hade hällt det i fiskgrytan! Och mina underbara nyblivna kompisar hade inte sagt ett ord om någon konstig smak, utan bara prisat grytan för att den var så god. Och kanske var den det?

Vid tillfälle ska jag i lönndom pröva en matinnovation -lite sött vin till fisken.

Sedan slutade denna kväll, liksom de följande, med det enda som var jobbigt under veckan. Vi fick var och en inför kameran beskriva hur vi upplevt kvällen och sammanfatta värdens/värdinnans insatser i ett sifferbetyg. 0-10. Jobbigt! Från och med andra dagen tillkom ett viktigt inslag i dagsrutinen. Vi tre som inte skulle laga middag skjutsades upp till en plats där tv-kameran tog oändligt vackra bilder som berättade om skönheten på Gran Canaria. Bergen. Havet. Gränderna i gamla stan’ i Las Palmas, Santa Catalinaparken mm.

Jag tror att hela veckans program kommer att bli en lovsång till ön!

Mat och social tillhörighet
Filosofen Maslow publicerade på 60-talet sin teori om människans behovstrappa: först måste vi tillfredställa våra kroppsliga behov som törst, hunger, sexualitet. Sedan försöker vi tillfredställa våra behov av trygghet, social tillhörighet, självkänsla och slutligen självförverkligande.

Kanske använder vi numera inte mat bara för att tillfredställa vår hunger. Mat är också ett medel för att tillfredställa vårt behov av social acceptans. Vi väljer att kolla eller delta i dessa många matprogram och låter de vackra maträtterna, de ekologisk korreta råvarorna och de utvalda och certifierade fiskryggarna definiera vår livsstil. De ger oss social tillhörighet och stärker vårt eviga behov av självkänsla.

Kanske hittar vi i Maslows behovstrappa en del av bakgrunden till att TV4s program Halv åtta hos mig nu visas för 13e säsongen!

Den 24 - 27 november sänds Halv åtta hos mig kl 19.30-20.00, d.v.s direkt efter TV4s nyheter.


Svenskt matlagningsprogram. Här får amatörkockar sätta sina matlagningskonster och sociala färdigheter på prov.

Varje vecka får fyra för varandra okända personer turas om att bjuda varandra på middag. Varje moment i bjudningen är lika viktig, presentationen av menyn, dukning, matlagning, fördrink och slutligen middagen.