Antonio Cubillo
Av E.S.C


“Det här är Afrika och inte Europa – vilket innebär att vi är en spansk koloni”
Orden är Antonio Cubillos, en “anti español” och en kanarisk frihetskämpe. Sr. Cubillo avled i mitten av december, 82 år gammal.

Antonio Cubillo föddes den 3 jul 1930 i universitetsstaden La Laguna på norra Tenerife. Pappan var handelsman och mamman lärare. Fram till i början av 60-talet studerade Cubillo juridik för att så småningom få titeln advokat. Men redan på 60-talets början åtalades han – av den dåvarande Franco regimen – när han försvarade bagarnas och mjölkmännens rättigheter. Han dömdes då tilll 6 månaders fängelse.
Antonio Cubilla Gran Canaria Antonio Cubillo var med och skapade rörelsen ”Canarias libre” (Fria Kanarieöarna), som 1961 bytte namn till ”Movimiento Autonomista Canario (Folkrörelsen för de fria Kanarieöarna).

Cubillo fortsatte att angripa representanter från det hatade Spanien. Till den grad att han tvingades gå under jorden i början av 60-talet för att undvika ytterligare fängelsedomar. Han flydde från Tenerife till Marocko varifrån han tog sig ill Paris och Moskva där han sökte medhjälpare i kampen för Kanarieöarnas frihet. Men resan skulle visa sig meningslös. Ingen av de personer eller organisationer han sökte upp visade något som helst intresse av hans kamp, eller av
Kanarieöarnas självständighet. Antonio Cubillo tog sig då till Algeriet där han omhändertogs av det regerande partiet. Året var 1963 och härifrån skulle Cubillo komma att fortsätta sin kamp mot avkoloniseringen av Kanarieöarna. Han kom att stanna i Algeriet ända till 1985, och blandade politisk kamp med undervisning i juridik på Algers universitet.

Den 22 oktober 1964 bildade Antonio Cubillo sin egen organisation för det fria Kanarieöarna; ”Movimiento por la Autodeterminacion e Independencia del Archipielago Canario – en långt och krångligt namn som kom att förkortas Mpaiac.

Den 2 december 1975, samma dag som marockaner och mauritaner fick spanjorerna att lämna Spanska Sahara började Antonio Cubillo att sända från sin radiokanal i Algeriet ”La voz de Canarias Libre” – Rösten för de fria Kanarieöarna.

Cubillo hade redan satt ihop en kanarisk konstitution för den Federala Republiken Kanarieöarna ”la Republica Federal de Canarias”. Hans slagord var ”Viva Canarias libre” (leve de fria Kanarieöarna), och ”Lucha contra la dictadura colonial” (kämpa mot den diktatoriska kolonismen).

Kanarieöarna skulle bli en självständig federal stat, medlem av FN och staten skulle styras med frihet, jämnstäldhet, och solidaritet.

Området för denna staten skulle vara de sju stora öarna, Tenerife (Chinet), Fuerteventura (Erbani), Gran Canaria (Tamaran), Lanzarote (Titeroygakat), La Palma (Benahoare), La Gomera (Gomera) och El Hierro (Hero).

Dessutom skulle de 6 småöarna La Graciosa, Alegranza, Montana Clara, Roque del Este, Roque del Oeste och Isla de Lobos ingå.

Den kanariska flaggan var indelad i tre färgade band, gul, turkos, och vit. I en cirkel i mitten skulle sju, gröna, stjärnor finnas. Cubillos kista lindades för övrigt in i denna flaggan vid begravningen. Symbolen för landet skulle vara en gul kanariefågel och en olivkvist.



Landet skulle styras av ”La Asamblea Nacional” och senaten. Samtidigt skulle varje ö ha sin egen regering.

Det officiella språket är Castellano (det vi vanligtvis kallar spanska) men regeringen skall göra allt vad som står i dess makt för att också lära ut berbiska. Alla statsanställda måste kunna visa upp ett diplom att de behärskar ett utländskt språk för att kunna få en fast, officiell ställning.

Huvudstaden skulle ligga vid foten av Teide, på Tenerife. Närmare bestämt i Orotavadalen. Polisen som skulle stå för ordning och kontroll styrs av varje ö’s regering även om landet i stort skulle ha en egen polisiär organisation. Obligatorisk militärtjänst för både män och kvinnor från 17års ålder. Till slut skulle myntenheten kallas ”Africo”.

Mpaiac blev våldsamma från november 1976. Under 18 månader skulle 28 bomber smälla på Kanarieöarna och i Madrid. Den första sprängdes den 1 november 1976 f utanför varuhuset ”Galerias Preciados” på gatan Mesa y Lopez i Las Palmas. Ingen människa kom till skada, men de materiella skadorna var stora. Galerias Preciados finns inte längre men byggnaden inhyser idag ett av de två stora El Corte Ingles husen i centrala Las Palmas.

Bomberna som Mpaiac använde var svaga och av dålig kvalitet. De flesta bedömdes vara hemmabyggen. Man säger att Mpaiac placerade ut 60 bomber, varav endast 28 exploderade. Mpaiac ägnade sig också åt stölder för att finansiera sina dåd, samt försök att införa en ”impuesto revolucionario”, det vill säga en revolutionsskatt som företag skulle tvingas betala för att undvika att bli angripna.

En polisman – Rafael Valenebros Sotelo – omkom vid ett av bombdåden i La Laguna på Tenerife. Detta var den första polismannen som omkom i terroristhandlingar i Spanien.

Mpaiac ägnade sig också åt att hota turismen. Bland annat åstadkom man en stor hotellbrand på hotellet Beverly Park på södra Gran Canaria. Veckan efter exploderade ytterligare 7 bomber, alla på resebyråer i Las Palmas. Man placerade ut en bomb vid turistinformationen i Puerto de la Cruz på Tenerife. Samma sak på hotellen Botanico och Vallemar i samma stad. Varuhuset Galerias Preciados angreps både i Santa Cruz och i Madrid (och som tidigare nämnt i Las Palmas). Galerias Preciados drevs av familjen till Franco.

Men Cubillo skulle kanske mest av allt bli beskylld för ett betydligt större terrordåd, även om han kanske bara indirekt kan lastas. Den 27 mars 1977 sprängdes en bomb inne på blomsterhandeln på flygplatsen på Gran Canaria. Expediten skadades svårt, men överlevde. Det ryktades däremot om att flera bomber skulle vara utplacerade på flygplatsen. Därför valde myndigheterna att stänga Gran Canarias flygplats. Det gjorde att all flygtrafik omdirigerades till flygplatsen Los Rodeos på norra Tenerife.

När undersökningar var klara på Gran Canarias flygplats och det visade sig att inga ytterligare bomber fanns så öppnade man för trafik igen. Det var när detta skedde som två Boeing 747 plan krockade på Los Rodeos och skapade den värsta flygkatastrofen i historien. Totalt omkom 583 personer när ett KLM och ett PanAm plan krockade på marken.

Centralregeringen i Madrid fick mycket huvudbry över Cubillos ständiga kamp om självständighet för Kanarieöarna. Än värre blev det när Cubillo bestämt sig för att åka till FN i New York för att förklara situationen. Någon från de spanska myndigheterna tog då ett drastiskt beslut…

Det 5 april 1978, när Cubillo var på väg till sitt hem i Alger blev han överfallen av två personer utrustade med stora knivar. Det var Jose Luis Cortes Rodriguez, 20 år gammal, och Juan Antonio Alfonso Gonzalez, 32-årig militär. Cubillo fick ta emot flera kraftiga knivhugg och räddades förmodligen undan en säker död genom att hans storvuxna granne, plötsligt dök upp och fick jaga iväg mördarna. Cubillo hamnade raskt på sjukhus och överlevde. Dock hade ett av knivhuggen orsakat skador på ryggen, vilket gjorde att Cubillo dömdes till ett liv i rullstol eller, med mycket möda, till kryckor.

Det tog bara några dagar innan den algeriska polisen fann de två gärningsmännen. De gömde sig på ett litet hotell, där polisen bland annat fann ett vykort som Jose Luis hade skrivit till sin flickvän: ”Har precis tjänat 400.000 pesetas och skall snart få 400.000 till”.

Jose Luis dömdes till 20 års fängelse och Juan Antonio till döden. Bägge två benådades emellertid efter 7 år i fängelset.

Cubillo tilldelades efter mycket kämpande 150.000 euros för sitt lidande.

Vid inspelandet av en dokumentär över Cubillo i 2009 ordnades det mycket speciella mötet mellan Antonio Cubillo och en av hans avrättare – Juan Antonio Alfonso. Mötet skedde på teatern i Tegueste – samma stad som Cubillo använde sig av när han gick under jorden nästan 50 år tidigare. Efter att bara ha stirrat på varandra i nästan en minut kom samtalet igång. Framför allt var det Cubillo som ville få svar på en rad frågor han samlat på sig. Alfonso passade också på att be om ursäkt…

Antonio Cubillo återvände till Kanarieöarna i augusti 1985. Han försökte då ställa upp i allmäna val för att på så sätt gå vidare med ”La Causa” – ”saken”. Fast denna gång på ett fredligare sätt. Resultatet blev dock bara 4.786 röster och en representant – och det på ön Lanzarote.

Men Antonio Cubillo gav aldrig upp – rörelsen finns än idag, även om man sällan eller aldrig hör någonting om den. Men Antonios ord hänger kvar…

Det finns flera hundra tusen kanarier som idag bara känner sig kanariska och inte som spanjorer…”

källa: uppslagsverk, El Pais, La Provincia ;